Ljusår ifrån ”Machinarium”

Morphopolis vill hemskt gärna vara ett Amanita-spel – men når inte hela vägen

1 av 5
SPELA

PUSSELÄVENTYR Räddningen dök upp från ingenstans.

Mitt spelintresse hade sjunkit till en ny lägstanivå när Amanita Designs stjärna plötsligt tändes och allt förändrades. Studion leddes av en märklig man vid namn Jakub Dvorsky, som skapade ännu märkligare spel. Det allra första handlade om att vandra på heltäckningsmattor av mossa, ta sig genom trånga, underjordiska tunnlar och interagera med lustiga små filurer som pilade iväg över skärmen när man minst anade det.

”Samorost” var på alla sätt och vis en stor liten debut.

Fullfjädrat mästerverk

Några år senare skulle den tjeckiska flumkungen skingra lite av gräsröken som omgärdat hans tidiga Flash-visioner och leverera det fullfjädrade pekaklicka-mästerverket ”Machinarium”. Därefter kom det lika självklara trädäventyret ”Botanicula”, vars ännu mer unika estetik och uttryck till synes uppstått av bara farten. Det var omöjligt att inte älska villkorslöst. Fråga bara nykomlingarna Micro Macro. De har också kärat ner sig i Dvorskys säregna stil.

Och kanske är det därför som de så desperat försöker para sig med den i ”Morphopolis”.

Blir snabbt repetitivt

Här får vi stifta bekantskap med ett antal handmålade scener fyllda av döda insekter, vackra blommor och taggiga lianer som tillsammans bildar organiska landskap att drunkna i. Genom att peka med musen utforskar man de bedårande miljöerna en efter en, utan att stöta på några större utmaningar än sporadiska fjärilspussel eller skalbagge-memory. Det är fint och stillsamt, ofta lite för stillsamt. Vandringen börjar snart kännas repetitiv.

Inspiration genom Hubble

För där gottepåsen ”Botanicula” – likt resten av Amanitas alster – hela tiden bjuder på nya överraskningar, ljud och animationer som livar upp en har ”Morphopolis” inte mycket att komma med. Sveper man över skärmen med muspekaren dyker inte en enda otippad insektsorkester upp för att väcka en ur den sömniga lunken.

Micro Macro befinner sig just nu så långt ifrån det lekfulla Amanita att de måste varit tvungna att hämta sin inspiration från dem genom Hubble-teleskopet.

Förhoppningsvis kan de en dag mötas som jämlikar på utvecklarhimlen.

Jakob Svärd