Svindlande – även för två 28-åringar

Susanna Hållbus om ”Pokémon Go”

1 av 2 | Foto: Splash
Målet ”Gotta catch ’em all” var omöjligt utan hjälp av andra.
SPELA

Jag och min kompis Jakob träffas i centrum. Fast den här gången har han tagit bilen och inte cykeln, vi käkar lyxburgare i stället för 10-kronors cheese på donken. Samtalsämnet är ändå samma som för sjutton år sen.

– Fångade du nån cool i dag?

– Ja. En Dratini.

Susanna Hållbus.

Genom att lura Nintendos servrar att vi är australiensare har vi laddat ner ”Pokémon Go”. Ett sorts spel vi aldrig hade kunnat föreställa oss med våra då elvaåriga hjärnor. Steget från Gameboy ”color” (med typ tre färger) till att genom mobilkameran se (nästan) livs levande pokémon är svindlande. Även för 28-åringar.

Vid millennie­skiftet gick jag i femman och skulle dö snarare än att erkänna att jag gillade Pokémon. Skyllde på att jag passade småsyskon tidiga helgmorgnar när tv sände den tecknade serien. Spelade i smyg.
 

Men Pokémon går inte att låta bli. Den perfekta blandningen mellan att upptäcka, samla, slåss och lägga upp strategi är oemotståndlig. Det håller i sig. Förutom att de 151 monstren är söta, har de generösa bakgrundshistorier och personligheter.

I ”Pokémon Go” går det inte att träna Pokémon före strid och interaktionen spelare emellan har glömts bort. Redan i de första Gameboyspelen gick det att byta Pokémon med vänner eller möta dem i matcher. Det var omöjligt att uppnå spelets mål – Gotta catch ’em all – om du inte kopplade ihop ditt spel med en annans.

När nyhetens behag har lagt sig riskerar ”Pokémon Go” att tråka ut användare som saknar den sociala biten.
 

Men än så länge är det där behaget starkt. Jag och Jakob tar gångvägen ner mot skogen. Stannar vid några pokéstops och plockar på oss grejer som kan vara bra att ha. Liv­givande sprej, återupplivningsstenar. Under tre dagar har jag besökt över hundra små konstverk och landmärken jag inte visste fanns – de har blivit depåstopp i spelet.

I skejtparken visar mobilkartan ett högt torn där spelare kan utmana andra. Den australiensiska servern hackar, säger att vi inte är tillräckligt nära för att kunna slåss. Det kanske är tur. Våra taniga små råttpokémon skulle knockas mot de mäktiga varelser som sommarlovsfirande yngre förmågor hunnit träna upp medan vi suttit framför jobbdatorn.

I stället snavar vi upp i en grusig backe med mobilerna framför näsan. Spelet ger mig en medalj för att jag nu promenerat en mil i jakten.

Jakobs mobil surrar till, ett sällsynt monster står på sidan av vägen. Han kastar flera pokébollar för att lägga det till samlingen, men precis när säcken verkar vara sluten fryser skärmen. Servern verkar ha lagt ner, trycket från alla som vill spela är för stort. Kvar står vi i lukten av tallskog.

ARTIKELN HANDLAR OM