Gastkramande skräckeffekter

SPELA

Miyus bror är försvunnen och när spåren leder henne till en övergiven herrgård börjar en av de ruggigaste upplevelserna någonsin. Enbart de första tio minuterna i ”Project zero” är mer koncenterad skräck än i de flesta andra spel totalt.

Gryniga, andfådda svart-vita filmsekvenser för tankarna till ”Blair witch project”. De plågade vålnaderna till ”Sjätte sinnet”.

”I see dead people”. Och de är många.

Miyus enda vapen är en kamera. Bataljerna i sökaren med de reptilsnabba, genomskinliga gastarna är – unika. Och så finns det saker som kan fångas på film som inte ögat ser.

Skrämseltekniken är mästerlig med hotande atmosfärljud, viskningar och suckar, dramatiska kameraåkningar och hastiga skymtar i ögonvrån. Sån spänning utan överdrivet våld är beundransvärt.

Storyn har brister, röstskådespeleriet är bitvis uselt. Det ligger anteckningar och kassettband med ledtrådar precis överallt, rena biblioteket. Smått fjantigt.

Men så öppnar Miyu dörren till nästa rum och trycket över bröstet blir närmast plågsamt. Jag vet garanterat att något riktigt läskigt ruvar i de djupa skuggorna från ficklampans sken.

Henrik Rudin

ARTIKELN HANDLAR OM