Köttsmaskande storhet

Left 4 dead är en vackert koreograferad zombiemosare

SPELA

Om du dödar huvudet så dör kroppen.

Ungefär så långt sträcker sig de strategiska momenten i utvecklaren Valves zombiemosare ”Left 4 dead”.

Jag tror aldrig förr jag sett ett spel som så förkroppsligar termen ”run and gun”.

Med ena fingret på avtryckaren och det andra på springspaken är det svårt att urskilja något när man rör sig motströms alla blodkaskader, kapade kroppsdelar och framstörtande odöda. Den magra storyn – jag tror att det handlar om rabies, men det är långt ifrån säkert – begravs snabbt i kroppstempererad gegga.

För inbilla dig inget: här finns inget av survival horror-genrens astmatiska smygskräck. Visst, det kommer små, korta ögonblick. Ficklampans ljuskäglor som söker genom en becksvart lagerlokal. Staccatostråkar som hugger in samtidigt som dussintalet monster upptäcker dig. Men det är mer ”Planet terror” och ”From dusk till dawn” än ”Dawn of the dead”. Spelet blir aldrig mer subtilt än en hagelsvärm i ansiktet på en halvmeters avstånd.

Samtidigt är det också i det här accelererande köttsmaskandet som storheten med ”Left 4 dead” ligger. I en scen står jag övergiven på en jättelik parkeringsplats och horder av zombies rushar mig från alla håll och kanter. I ren desperation kör jag avtryckaren i botten och snurrar runt i den ena 360-gradiga spinnen efter den andra. Då förvandlas allt plötsligt till ett vackert koreograferat ögonblick, där monstren faller som käglor runtom mina blyspridande piruetter.

Men ”Left 4 deads” största styrka är samarbetsläget. Eftersom man spelar med fyra personer uppstår snabbt en stark lagkänsla – till och med när man spelar med datorstyrda medhjälpare, men i synnerhet online. Man täcker varandras ryggar, delar medicin och hjälper fallna kamrater upp. Inget ger en sådan frälsarkänsla som att meja ner en zombie som lindat tungan runt din kompis och obevekligt släpar honom mot sig.

Visst, det taktiska elementet löper aldrig djupare än att skjuta en sumozombie innan han kräks på dig. Men varje gång det dyker upp en textruta om att du har räddat livet på din kamrat efter att ha plogat drivor av levande döda som tvingat ner honom på rygg, så känner du karmapoängen cashas in.

Det är du och jag, mot döden.

Kristofer Ahlström

ARTIKELN HANDLAR OM