Ro- och raseriframkallande

Secret files 2: Puritas cordis

SPELA

Att recensera ett pekaklicka och klaga på att det känns gammalmodigt är som att skriva om en bil och säga att den rullar. Genrens konventioner är så ingrodda att de förvandlats till ett tyst kontrakt mellan skapare och spelare, där båda sidor vet i detalj vad som förväntas. Hur man än försöker beskriva ”Secret files 2” konstaterar man alltså bara det uppenbara. Ja, miljöerna är fina, musiken stämningsfull, dialogerna småfyndiga, pusslen löjligt långsökta men ändå sköna att knäcka. Det är rogivande och raseriframkallande om vartannat, precis som genren alltid varit.

Det rullar, helt enkelt.