Ett äventyrsspel med vind i seglen

Tales of Monkey Island

Ett bevis på äventyrsgenrens pånyttfödelse. ”Tales of Monkey Island” får inte kalla handen av recensenten Magnus Eriksson.
SPELA

Vissa spel definierar en hel genre. När originalet ”The secret of Monkey Island” släpptes 1990 föll allt på plats. Spelskaparna inspirerades av ”Pirates of the Carribbean”-åkturen på Disneyland och skapade en galen version av 1700-talets karibiska övärld – flera år innan Johnny­ Depp figurerade i filmversionen av samma dröm. Äventyrsspelen hade fått sin frontman i den mesige piratwannaben Guybrush Threepwood. Manus och stämning satt perfekt.

Men efter en mästerlig uppföljare och en tamare trea dog serien med sin sömniga fjärde del, ungefär samtidigt som äventyrsspelen försvann i slutet av 90-talet. Det blev tyst.

Tio år senare väcks så myten till liv igen. Utvecklaren Telltale Games siktar på att i fem månatliga episoder fortsätta där mästerverket ”Monkey Island 2” tog slut. Det är ingen lätt uppgift de har tagit på sig, en våghalsig vrakbärgning av en av spelvärldens mest klassiska serier.

Men de har lyckats förvånansvärt väl. När vår hjälte får sin hand smittad av en märklig, vandöd pest och blir strandsatt på en ö där alla vindar blåser inåt är det upplagt för ännu ett äventyr. Guybrush Threep­wood har odlat pipskägg och blommat ut i tre dimensioner, men lyckligtvis är han sig lik.

Och även om hans hand är död känns serien i högsta grad levande. Det är sympatiskt med en spelhjälte utan svällande muskler och machoattityd. Threepwood framstår – pirat eller ej – som en vanlig kille som bara råkar hamna i ovanliga situationer. Med sin storögda nyfikenhet och starka kontrast till den grogghävande omgivningen är han om man så vill en manifestation av spelaren.

Telltale hittar rätt i balansen mellan berättande och problemlösning, och öser på med rejäla portioner charm. Pusslen är tillräckligt svåra för att man ska känna sig smart när man har löst dem, men aldrig så frustrerande att man måste dunka huvudet i väggen och skrika. Och medan manuset sällan uppbådar några rejäla piratgarv stönar man hela tiden åt de fåniga skämten och de sköna bifigurerna. Det är som det ska vara.

”Monkey Island” är tillbaka med besked. Telltales genuina glädje över att få förvalta seriens arv lyser igenom, och berättelsen balanserar mellan jordnära humor och metanivåer med samhällssatir och retroflörtar. Det här är ännu ett livskraftigt bevis på äventyrsspelens pånyttfödelse.