Gyllene medelvägen

Cockpit-vyn må vara spektakulär men ”Need for speed: shift” är som helhet för ängsligt och insmickrande.
SPELA

Medelvägen är i sanning gyllene. Den leder ju rakt in i spelarmassornas hjärtan. Sedan 1994 har den trafikerats av ”Need for speed”-serien; 14 racingspel som varken varit på skoj eller allvar – utan någonting däremellan – och som just därför lyckats sälja i svindlande 100 miljoner exemplar.

Att speljätten Electronic arts nu väljer att stenhårt lansera ”Need for speed: shift” som en realistisk ”Forza 3”-konkurrent är förstås ett risktagande – men kanske ett nödvändigt sådant. Seriens stjärna har börjat dala och någonting måste ju göras för att rädda dess rykte. Man förstår hur de tänker. Tills man börjar spela. Å ena sidan erbjuder spelet ospektakulärt verkliga banor, in absurdum modifierbara bilar och en cockpit-vy som nästan lyckas leva upp till hajpen och lura en att man verkligen är där, i bilen, och kör.

Å andra sidan är kontrollen svajig på ett sätt som brukar beskrivas med det spelexklusiva adjektivet ”arkadig”. Och dessutom är karriärläget uppenbart anpassat till den nya, lättflörtade generationen spelare – man blir formligen överöst med stjärnor, emblem, levelups och gud-vet-vad. Ens mun blir så fullproppad av godsaker att man inte hinner känna hur de smakar. Resultatet är ett spel som känns ängsligt schizofrent, men som också har goda chanser att tillfredställa alla läger. Som vanligt. Inte ens när de försöker verkar Electronic Arts kunna lämna den gyllene medelvägen.

Testat till Playstation 3. Släpps även till Xbox 360 och PC, samt i annan version till PSP.

Johan Martinsson