Ett magiskt mästerverk

till Dragon age: Origins

”Dragon age: Origins” har ett av de mest fascinerande persongallerierna någonsin, skriver Magnus Eriksson.
SPELA

Rollspel Fantasyns potential går bortom mantelklädda lajvare på tunnelbanan. Jag hoppas bara att Peter Jackson och J K Rowling har lyckats få verklighetens folk att förstå det. Annars finns risken att de missar en av årtiondets bästa berättelser.

För oss nördar, som ryser av välbehag så fort någon viskar ”Battle axe of dwarven supremacy +15”, är ”Dragon age” däremot rätt mycket av en no-brainer. Det här är spelet vi har väntat på i tio år, ända sedan det mästerliga rollspelet ”Baldur’s gate II” lämnade oss skriande efter mer.

Ferelden är ett land byggt på konflikter. Magiker hålls hårt reglerade av kyrkans tempelriddare. Alverna har sedan århundraden förlorat sin odödlighet och lever undantryckta i städernas slum eller i skygga enklaver i skogen. Dvärgarna har låst in sig under jord och bedriver sitt politiska spel i salar av sten. Och som en tung skugga över Ferelden ligger hotet från The Blight, en hord av monstruös ondska som sköljer över landet från jordens inre.

På ytan finns här alla klichéer. Men det är en mognare, mer realistisk fantasy, inspirerad av ”Rosornas krig” snarare än ”Dungeons & dragons”. Uppdraget – att med blod och svärd ena landet – är en episk berättelse. Men dramat utspelar sig lika mycket i den innersta kretsen. Bioware tillhör de allra skickligaste spelutvecklarna när det gäller att skapa karaktärer. Här lyckas de med välskrivna bakgrunder och imponerande röstskådespeleri skapa ett av de mest fascinerande persongallerierna i ett spel någonsin.

Under spelets gång slås jag ofta av en längtan efter att spela om från början. Bara för att se hur en situation skulle ha slutat med en annan huvudperson, andra gruppmedlemmar och ett annat beslut. Ta ställning för den hämndlystne som drabbats av ett svårt brott? Eller förlåta synder från det förgångna? Bioware är inte rädda för att utforska mognare teman, och här finns sällan några enkla svar.

Den här typen av upplevelse har egentligen ingen motsvarighet inom något annat medium. Den är inte till för några minuters slöspelande eller en snabb actionkick. ”Dragon age” suger tag och drar in en i en parallellvärld och en berättelse som vägrar släppa taget. Det är för fantasyn vad 2007 års ”Mass Effect” var för science fiction. Ett mästerverk – och ett talande bevis på att vi inte längre behöver vända oss till andra medier för att få de bästa sagorna.

FAKTA

Ramaskri från kristna högern

Utvecklaren Bioware har ofta gått i bräschen för spelmediets utveckling och tänjt på dess trånga gränser. När de introducerade möjligheten till en kärleksaffär i ”Mass effect” utbröt ramaskri hos den kristna högern i USA. Den (ytterst harmlösa) sexscenen utmålades som ett tecken på spelmediets moraliska förfall. Den romantiska sidan tas ännu längre i ”Dragon age”. Oavsett om man spelar som manlig eller kvinnlig hjälte går det att förföra sina gruppmedlemmar och ha såväl hetero- som homosexuella relationer. Men man måste hitta passande gåvor och charma sin tilltänkta genom att ställa intresserade frågor och ta beslut han eller hon stödjer. Vem sa att kärlek var enkelt?

Dragon

Dragon age: Origins

Från 18 år

PC/Playstation 3/Xbox 360

ARTIKELN HANDLAR OM