Förvaltar sitt arv – genom att förenkla

Heroes VI har en hel del fördelar – men är inte lika lätt att älska som tvåan

SPELA

STRATEGI Jag ska inte ljuga.

När det kommer till ”Heroes”-spelen är jag inte den mest objektive av bedömare. Faktum är att varenda uns av objektivitet i min kropp nötts bort, nej, tillintetgjorts, under de oräkneliga timmar som jag ägnat seriens andra del.

Jag tycker att ”Heroes of might and magic II” – som när det släpptes 1996 innebar den turordningsbaserade strategispelseriens genombrott – är ett perfekt spel. Jag tycker att den där talanglös-tolvåring-tolkar-Tolkien-looken är en perfekt look, jag tycker att flerspelarläget ”Hot seat”, där man ofta får vänta en halvtimme på att ens motståndare ska vara klar med sin runda, är ett perfekt flerspelarläge – och jag tycker att alla spelets övriga svagheter är helt perfekta svagheter.

Saknar handritade grafiken

Så nej, helt objektiv när det kommer till ”Heroes”-spelen är jag inte. Och man kan förstås tro att detta skulle vara en bra sak för det nyutkomna ”Heroes VI”. Så är dock inte fallet.

Jag tenderar nämligen att bli väldigt arg på ”Heroes”-spel som misslyckas med att förvalta tvåans arv. Det relativt vettlösa ”Heroes IV”, till exempel. Jag var väldigt arg på det. Och ”Heroes V” – den själlösa och historielösa 3d-omstarten av serien. Rasande.

Och det börjar inte bra för ”Heroes VI”. Det är till exempel nästan lika själlöst som sin föregångare. Jag kommer förstås att låta som en reaktionär relik som tidsrest hit från 1995 nu, men polygonerna gör verkligen ingenting för det här spelet. De har inte här att göra. När jag tänker på hur mycket vackrare, charmigare, mer unikt och tydligare spelet hade varit med handritad grafik så vill jag fälla tårar.

Det blir också tidigt tydligt att de nya utvecklarna Black Hole Entertainment har förenklat spelkonceptet på många sätt. Sämst är det när man besöker sina huvudkvarter – som förvandlats från episka och stämningsfyllda borgar till något som i princip bara är en meny.

Mycket smidigare

Med detta sagt är förändringarna inte enbart av ondo.

Spelet är till att börja med rätt mycket smidigare än sin 15 år gamla föregångare. Och att det har bantat ner antalet olika byggnadsmaterial från sju till fyra är skönt. Framför allt är sexan det första ”Heroes”-spelet som verkligen lägger emfas på själva hjälten. Nu får vi möjligheten att, med hjälp av ett helt enormt vidsträckt färdighetsträd, skräddarsy våra förkämpar enligt väldigt exakta önskemål. Och den effekt detta har på spelets strider är faktiskt så trevlig att jag funderar på att propsa för det här spelet framför tvåan nästa gång någon av mina allra nördigaste vänner föreslår en ”Heroes”-uppgörelse.

Det kommer jag nog inte att göra, dock. ”Heroes VI” har visserligen påmint mig om vilka svagheter ”Heroes II” faktiskt har.

Men jag ska inte ljuga.

Det har också påmint mig om hur mycket jag älskar dem.

Johan Martinsson