Beundransvärt men begränsat

The amazing Spider-man överträffar förväntningarna

1 av 6
SPELA

ACTION Serietecknaren och Charles Xavier-imitatören Grant Morrison skriver i sin bok ”Supergods: Our world in the age of the superhero” om hur superhjältar utvecklats genom tiderna och hur de förblir aktuella eftersom de inte bara är karaktärer utan kraftfulla arketyper som reflekterar och förutspår framtiden för mänskligheten. Genom dem berättar vi historien om oss själva.

Och för ingen superhjälte har det där varit mer sant än för Spindelmannen.

Han var, som Stan Lee uttryckte det, ”hjälten som skulle kunna vara dig”.

Likt Fantastiska fyran var han en av de första hjältarna att göra comeback efter Fredrik Wertham-årens häxjakt på serietecknare som tog livet av EC Comics och med dem nästan hela den kreativa sidan av branschen. Peter Parker var en tanig collegestudent med forskarambitioner, lika överutvecklad intellektuellt som underutvecklad i fysisk och social skicklighet.

En hjälte av sin tid

I Marvel-universumet på femtiotalet var radioaktiv strålning en sorts festoft som man sprinklade över allting för att ge det spektakulära egenskaper. I verkligheten skulle Peter dött utan hår och tänder ett par veckor senare i svåra krämpor, men istället vaknar han i Lees serie upp som en vuxen man med en kropp som inte matchar hans personlighet. Han måste sedan lära sig att hantera den och de krafter de innebär. Han blir på en och samma gång en pubertetsmetafor och ett uttryck för hur människor försöker finna en plats i en värld som blir allt mindre begriplig.

2001 rasade World Trade Center samman efter de vidriga attacker som inledde det offentliga kriget mot terrorn. Sam Raimis ”Spider-man”-filmatisering blev en sorts terapi för New York som stad. Peter Parker tvingades den här gången växa upp i en värld som spillde över av hat och intolerans. Det gick att relatera till. Parallellen till vårt eget samhälle var självklar. Även uppföljarna med sina berättelser om partikelacceleratorer och maskiner som – bokstavligen – var ämnade för att jämna New York med marken passade in i mallen.

Sneglar på ”Batman: Arkham City”

Den senaste filmen,

, har inga sådana kopplingar till nutiden. Istället är det ett rättighetsbråk som ligger till grund för dess existens. Bakgrundshistorien om hur Sony behövde göra ännu en film med Spindelmannen i huvudrollen för att undvika att rättigheterna till karaktären återgick till Disney och Marvel är rätt deprimerande. Det är ingen dålig film, men den är förvånansvärt onödig. Den berättar mer eller mindre samma historia som Raimi gjorde fast med ett par nya skurkar och en ny ensemble.

Jag tänker att det är just därför som spelet blivit så förvånansvärt bra.

Licensspel är en smutsig marknad, men i de fall där licensinnehavarna ställer väldigt få krav har det hänt att små underverk skett. Jag skulle i och för sig inte kalla ”The amazing Spider-man” för ett sådant, men det sticker ändå ut från mängden.

”The amazing Spider-man” är ett licensspel med ambitioner, vilket gör det både lätt och svårt att gilla. Lätt eftersom det är både oväntat och kul att utvecklarna Beenox har sneglat lite grann på hyllade spel som

när de letat efter interaktiva förlagor.

Fantastiskt New York

Svårt eftersom det, trots inspirationen, är ett licensspel och som sådant är begränsat i sin räckvidd redan från början. Det är en epilog till filmen, och det märks tyvärr. Bristerna är en direkt konsekvens av att det är en del av en omfattande marknadsföringskampanj för Marvels senaste blockbustersatsning.

Styrkorna, å andra sidan, är en konsekvens av att det tillåtits avvika ganska mycket från filmens utstakade bana.

New York ser exempelvis fantastiskt ut i spelets tappning. Den öppna stadskartan i synnerhet. Spelet förmedlar verkligen en känsla av att man svingar sig fram mellan Manhattans skyskrapor. Det enda spelet som lyckats med det där hittills är Treyarchs sju år gamla

, ett av de bästa superhjältespelen någonsin (vilket, tyvärr, inte säger mycket). Rent visuellt är ”The amazing Spider-man” också ett vackert spel med mjuka animationer och cinematiska combos. Det finns gott om detaljer och filmiska kameraperspektiv.

Simpla, tråkiga strider

Storyn går för det mesta på rutin, men det känns mest som en konsekvens av att Beenox inte hymlar med anledningen till spelets existens. Den fungerar för det allra mesta bra och guidar spelaren mellan kända landmärken och vackra urbana vyer. Istället har de valt att lägga sin kraft på de små detaljerna. ”The amazing Spider-man” är ett spel som känns rätt med sina okonventionella idéer. Kameran lägger sig exempelvis nära Spindelmannen när han klättrar omkring i väggar och tak och gör det svårt att veta vad som är upp och ner efter ett tag – inte helt olikt hur det skulle vara att försöka orientera sig utan gravitationens hjälp. Hans dräkt blir också systematiskt mer och mer sliten under de långa uppdragen och börjar till sist spricka.

Spelet närmar sig, kort sagt, seriehjältens perspektiv utan att bli till ytliga, linjära transportsträckor förankrade i återanvända klipp från filmen. Under omständigheterna får man kalla det beundransvärt ändå.

”The amazing Spider-man” har sina brister i övrigt. Det har ett ganska simpelt och tråkigt stridssystem med en knapp som sköter allting, nätsvingandet kräver en god portion suspension of disbelief och handlingen är både förutsägbar och full av typiska tv-spelsuppdrag. Men när du frågar om det är ett bra spel jämför du det inte med

eller

. Du jämför det med ”X-men: Destiny” och

.

Och i så fall är svaret ett rungande ja.

FAKTA

➕➕➕ The amazing Spider-man

Från 12 år

Format: Xbox 360 (549 kr), Playstation 3 (549 kr)

Finns även i annan version till Wii.

Carl-Johan Johansson

ARTIKELN HANDLAR OM