Räddas inte av sin starka hjältinna

Remember me har intressanta teman och miljöer – men faller på nästan allt annat

1 av 20
SPELA

ACTIONÄVENTYR Män är känslokalla maskiner.

Det är inte jag som påstår det, utan Jean-Max Morris – den manliga regissören bakom ”Remember me”. Åtminstone är det så han får det att låta när han menar att värme och intimitet är mer naturligt för kvinnor.

Det här är också den största anledningen till att huvudpersonen i ”Remember me” är en tjej. Vilket i sin tur höll på att sänka hela projektet: blotta tanken på en kvinnlig, färgad protagonist avskräckte potentiella utgivare, som menade att en manlig protagonist skulle sälja bättre. Kanske är det därför övriga karaktärer konstant påminner en om att Nilin, som hon heter, är av fel kön – som när biffiga svin till män bara måste hävda sin manlighet genom att skrika ”bitch” och ”hora” efter henne.

Säljer verklighetsflykt

Utvecklarna Dontnod Entertainment har dock strävat efter att verkligen göra Nilin till ett subjekt. Och deras kritiska öga har inte stannat vid den skeva könsbalansen i spelvärlden. ”Remember me” utspelar sig år 2084, då decennier av teknisk utveckling gjort människor alltmer asociala. Samtidigt spårar idén om att dela med sig av sitt privatliv på nätet ur fullständigt när företaget Memorize uppfinner ett nytt hjärnimplantat. Plötsligt kan man ladda upp sina själva minnen till internet, och dessutom spela upp delar av sitt liv direkt i hjärnan. Det blir ett slags verklighetsflykt som påminner om en drog, och folk blir snabbt beroende av att hålla sig kvar i berusningens dimma. Men det kostar – vilket ytterligare ökar klyftan mellan rika och fattiga. Bara den som har tillräckligt med resurser kan köpa vardagseskapism. För de som inte har råd väntar outhärdligt abstinens och ett liv i Neo-Paris slumkvarter. Tack vare hjärnimplantatet kan Memorize därmed mjölka samhället på pengar, skapa en överbevakningsstat, och på så sätt kontrollera befolkningen.

Vackra kontraster

Det är också för Memorize som Nilin jobbar – med förmågan att stjäla eller eller ändra folks minnen till den korrupta korporationens fördel. Men hennes liv tar en rejäl vändning när hon tillfångatas av sin egen arbetsgivare och själv får minnet raderat. Motståndsrörelsen ”Errorists” hjälper henne att fly, och hon beslutar sig för att alliera sig med dem när de lovar henne hämnd och återställda minnen.

Världen som allt detta utspelar sig i är en oerhört vacker kontrast mellan färglada neonskyltar och nedgångna tunnelbanesystem, mellan science fiction-teknologi och historiska byggnader. Ofta finner jag mig själv stå och stirra på allt från specifika inredningsdetaljer i lägenheter till hela kvarter – till exempel 2084 års svar på Paris red light district, med robotar som prostituerade.

Begränsat som ett PS2-spel

Men det finns många saker som begränsar mig från att njuta av ”Remember me” fullt ut. Miljöerna är svårnavigerade på ett sätt som jag inte upplevt sedan Playstation 2-tiden. De väcker upptäckarlustan i mig, men många gånger får jag inte ens gå in i ett rum vars dörr står vidöppen. De vägar man faktiskt får följa är samtidigt så trånga att kameran knappt får något utrymme. I striderna vet den inte om den ska fokusera på Nilin eller zooma ut, vilket gör att den konstant växlar fram och tillbaka. Ofta ser jag inte ens vad jag håller på med när kameran fastnar i ännu en konstig vinkel.

Samtidigt har utvecklarna gått alldeles för långt i sitt försök anpassa sig till den påstådda latheten bland dagens spelare. ”Remember me” ger en inget utrymme att tänka själv. Spelet talar om för en exakt vad man ska göra, vilka plattformar man ska hoppa till och vilka dörrar man ska öppna. Istället för att bli tvungen att hitta nya vägar in när man kommer till en låst dörr så synkroniserar ens Memorize-implantat med folks gamla minnen så att man får se portkoden de slagit in.

Fattiga strider

För ett spel som fokuserar mycket på strider är ”Remember me” också alldeles för fattigt på special- och comboattacker. Capcom påstår att man ska kunna göra över 50 000 olika kombinationer, men det är svårt att märka när man spelar. Det enda man kan påverka är att i menyn innan striderna välja i vilken ordning man vill prioritera skada, helning och regenerering av energi i sina combos – vilket också påverkar de olika attributens styrka. Till skillnad från i många andra spel är det inte ens egen reaktionsförmåga som avgör när man ska trycka på knapparna, utan hur lång tid det tar för Nilin att utföra varje attack. Att behöva vänta någon sekund mellan varje attack, tajma in knapptryckningarna och dessutom försöka hänga med i vad som faktiskt sker i striden är förvirrande. När fienderna dessutom i princip är likadana och förgörs på samma sätt spelet igenom blir striderna extremt repetitiva, lätta och förutsägbara.

Det mest intressanta med ”Remember me” är också det man får uppleva minst – nämligen scenerna som vill visa hur vi definieras av vårt förflutna. Att manipulera minnen så att de visar händelser som inte ägt rum kan förändra människor – och i extrema fall även få dem att ta livet av sig. Men manipulerandet sker bara ett fåtal gånger under hela spelet, och oftast stjäl man minnen av folk utan att faktiskt få ta del av dem. Samtidigt går Nilin själv över lik för att minnas sitt förflutna. Utvecklarnas budskap är dock att det finns många delar av livet man faktiskt vill få raderade.

Dömt från början

”Remember me” väcker intressanta tankar, både med handlingen i sig och det övergripande samhällskritiska temat, vilket pekar ut Facebook som startskottet för en korrupt överbevakningsstat. Men den intressantaste aspekten är egentligen det faktum att Nilins könstillhörighet, liksom hennes hudfärg, fortfarande är kontroversiell år 2013. Spelet var dömt redan från början: utgivarna har inte trott på den kommersiella potentialen i ett spel med kvinnlig protagonist, vilket i sin tur lett till mindre publicitet, vilket i förlängningen försvårar för utvecklare som vill introducera nya, mer verklighetstrogna porträtteringar av kvinnor. Åtminstone så länge de inte först måste introduceras som endimensionella sexobjekt. Lara Croft hade exempelvis först efter elva år och sju titlar etablerats tillräckligt för att utvecklarna skulle våga göra ett så pass djärvt drag som att ge henne en personlighet.

Dontnod Entertainment stod tack och lov på sig, och tillsammans med Capcom har de tagit ett stort steg mot att vänja spelare vid idén om kvinnor som annat än objekt. Men detta till priset att män istället porträtteras som känslokalla och identitetslösa as.

Förutom Nilin är det få moment i ”Remember me” som är minnesvärda. Men en sak kommer jag definitivt aldrig glömma: att otroligt skeva könsföreställningar kan dölja sig även i skuggan av en stark kvinnlig protagonist.

OBS: Kommentarsfältet är nu stängt på grund av att vissa inte kan undvika personangrepp. MvH Tobias Lundgren, Nöjesbladet webredaktör

Kerstin Alex