”Batman: Arkham origins” tar den fegaste utvägen

Lyxigt läckert men förvillande likt föregångarna – och nyheterna är inte spännande nog

1 av 10
SPELA

ACTION Det börjar bli trångt nu, här i dramaturgins mest nyttjade nödutgång.

Jag talar, givetvis, om rebooten.

Som man alltid tar till när fantasin tryter för vad man kan göra med en karaktär, serie eller koncept, så man bara drämmer till med en prequel eller en omstart – kolla här, nu är Batman mörk igen! Inget mer camp och kitsch den här gången, vi lovar!

Berättar om ung Bruce Wayne

Och så går det ett tag, och sen har Batman fastklistrade bröstvårtor på trikåerna och Arnold Schwarzenegger loskar hopplösa oneliners och så måste allt börja om på en ny cykel igen.

Just Batman med ensemble har ju ett nästan maniskt behov av att återuppfinna sig själva; med jämna mellanrum tarmsköljs mytologin på slaggprodukter i jakt på ny fräschör: från Frank Millers ”Year one” till Christopher Nolans filmer.

”Arkham origins” är något slags försök till att berätta om en ung Bruce Waynes första möten med Jokern, Anarky, Killer Croc och så vidare. Mycket mer än så försöker man inte göra med konceptet: hans personlighet, utseende, förmågor, utrustning är exakt som den erfarne och äldre upplagans.

Fullt av upprepningar

Men om storyn är ett försök – hur halvhjärtat det än må ha blivit – att tumma på alla givna regler, så är ”Arkham origins” som spel betraktat den fegaste, tryggaste tänkbara vägen att gå. Så gott som samtliga spelmekaniska lösningar återfinns från de två tidigare

-spelen, och redan de bestod i sin tur av en handfull hopsydda situationer som upprepade sig gång på gång. Och knappt har ett problem hunnit formuleras innan en voiceover förnumstigt börjar pladdra på om hur man ska lösa det – i detektivsekvenserna där man ska undersöka brottsplatser är slutledningsförmåga eller analytisk kapacitet helt överflödigt: alla ledtrådar är redan markerade och allt man behöver gör att peka på dem och trycka på en knapp så rullar hela den Perry Masonska slutpläderingen igång.

Det är synd. För produktionsvärdena är superlyxiga, allt i spelet ser givetvis fantastiskt ut.

Men den kvardröjande känslan är ändå att Warner Bros kom billigt undan.

Kristofer Ahlström