Erbjuder inre frid – och inte mycket mer

Hohokum är vackert som få andra spel – men ändå blir man aldrig särskilt berörd

1 av 15
SPELA

UPPTÄCKTSFÄRD När Conan O’Brien besökte E3 i år hittade han meningen med livet.

Det var i Sonys monter, dit han gick för att göra ett putslustigt reportage för sin show, som han fick chansen att testa ”Hohokum” – och föll pladask. Efter att ha fyrat av de sedvanliga och tröttsamma drogliknelserna som spel av den här typen brukar generera utbrast han:

”Jag har varit på den här planeten ett bra tag nu och jag har aldrig varit lika tillfreds som jag är nu.”

Interaktivt galleri

Formuleringen är spot on.

”Hohokums” grällt färgade världar lockar aldrig fram några passionerade känslor. Ingen extas. Inget missnöje. Bara en inre frid och belåtenhet.

Spelet, som är ett samarbete mellan konstnären Richard Hogg och de båda spelstudiorna Honeyslug och Sony Santa Monica, beskrivs bäst som ett interaktivt galleri där du via maskhål tillåts färdas mellan de olika skådeplatserna. Din avatar är en ormliknande tingest där ett enda stort öga agerar ställföreträdare för huvudet. Kanske är det en fingervisning om att ”Hohokum” är ett spel man bör uppleva, inte ett verk man ska dechiffrera och försöka förstå.

Otroligt fint

En sak är säker: det är otroligt fint. Vare sig man färdas genom en skog av avhuggna och svävande träd eller tar rygg på en indisk elefant med ett groteskt underbett så bjuder man sina ögon på en estetisk massage få spel kan matcha. Richard Hogg är en mästare på att förena färg med form: dystra fabriker med omöjliga rörsystem, blå- och rosafärgade nöjesparker och mystiska ankjättar vars näbbar lyser upp som lyktstolpar när man passerar dem.

Onödigt huvudbry

Det är också föredömligt att utvecklarna inte velat skriva spelarna på näsan med de interaktiva aspekterna av ”Hohokum”. Oftast är det lätt att förstå de ”pussel” som existerar så länge man utforskar minsta vrå av varje scen – man triggar händelser genom att åka in i saker eller genom att föra små krabater på sin svans från en punkt till en annan – men ibland innebär givetvis den ordlösa designen en hel del onödigt huvudbry.

Och även om ”Hohokum” är ett vackert spel så berör det mig nästan aldrig.

Men som meditationsmaterial är det oöverträffat.