Lyckas engagera trots sina brister

Det är svårt att bli skrämd av Resident evil: Revelations 2 – men lätt att ha roligt

1 av 11
SPELA

ACTION Barry Burton minns ”Resident evil” som det var igår.

Den klassiska birollskaraktären från 1996 års originalspel ägnar sin bejublade comeback åt att referera till sina gamla glansdagar – och fyra av mögelostiga repliker som ”Who’s the master of unlocking now, huh?”

En viktigare fråga är dock hur mycket Capcom själva minns av sina forna triumfer.

Saknar flärd

Likt sin föregångare är co-op-fokuserade ”Revelations 2” ett försök att närma sig de ursprungliga spelens fokus på stillsamt utforskande. Problemet är att slutresultatet varken är särskilt atmosfäriskt eller läskigt. Jag vet faktiskt inte vad som är värst: att omgivningarna saknar estetisk flärd (äventyret utspelas på en rysk ö vars främsta exportvara verkar vara sten) eller att Capcom inte ens försöker jaga upp oss, med monster som hoppar fram från ingenstans och ropar ”bu!”

Men även om utveccklarna åtminstone tillfälligt tycks ha tappat förmågan att fängsla oss med sina spelvärldars skimmer och busiga bandesign har man fortfarande många andra styrkor. Tung action, bosstrider och co-op, för att ta några exempel.

Kontroversiellt beslut

Med ”Revelations 2” har Capcom tagit det något kontroversiella – men väldigt spännande – beslutet att bara låta en person åt gången använda sig av skjutvapen. Co-op-partnern får istället styra Barrys vuxna dotter Moira eller det mystiska barnet Natalia. Den förstnämnda kan störa fiender med en ficklampa och slåss med kofot, medan Natalia i stort sett är försvarslös. Hon besitter däremot en smått magisk förmåga att notera fienders närvaro, något som gör henne ovärderlig när osynliga flugvidunder gör entré.

Dynamiken de båda spelstilarna emellan må vara obalanserad – det är betydligt festligare att prickskjuta sprattlande uroborosmonster än att bända upp dörrar med en snirklig bit metall – men det är ändå intressant att se Capcom experimentera med uppgiftsfördelning.

Ny storhetstid

Och det är givetvis trösterikt att ”Resident evil: Revelations 2” faktiskt förmår engagera trots att det saknar några av spelseriens viktigaste komponenter: stämning och skräck.

Gör nu bara Capcom en lika noggrann granskning av de första ”Resident evil”-spelens styrkor som de synat buffébordet av pinsamma oneliners skulle ett ”Revelations 3” mycket väl kunna inleda en ny storhetstid för serien.