Så fint att man får ont i hjärtat

Svenska Shelter 2 är ett simpelt men gripande spel som för tankarna till Ico

1 av 17
SPELA

SIMULATOR Datorspel kommunicerar inte med oss via ettor och nollor. De kommunicerar med oss via symboler.

Det är lätt att glömma det här i takt med att spelen virtuella utrymmen blir allt större, grafiken allt mer realistisk. Vi börjar förväxla verkligheten med symbolen. Och varför skulle vi inte göra det? Spel som ”GTA V” och ”Skyrim” är skapade som små substitutvärldar. Genom att imitera vår uppfattning av verkligheten runt omkring oss hoppas de uppnå en väldigt specifik effekt: de vill få oss att försjunka i sin egen. Det bästa sättet att lyckas med det, resonerar de, är att bli mer naturtrogna.

Detta faktum gör det bara ännu roligare att en av 2013 års mest relaterbara spelkaraktärer var en rultig grävling som knatade runt ovanpå vad som såg ut som en texturskarv från Playstation 2-eran.

Starka metaforer

Svenska studion Might and Delights ”Shelter” hade sina brister, men det briljerade på en punkt: det fick mig att bry mig om den lilla kantiga grävlingsfamiljen. I hjärtat av systemet fanns en simpel men väldigt kraftfull metafor om en större varelse som försvarar en mindre. Det här är samma symbol som Fumito Ueda åstadkom storverk med i ”Ico”. Samma symbol som ”Papo & Yo” inverterade för att skapa ett skört porträtt av barnmisshandel.

Den är så pass effektiv eftersom den både har en praktisk och en emotionell dimension. Den mindre figuren är i fysiskt beroende av den större för att klara sig. Den större figuren är i behov av den mindre rent känslomässigt. Och när den här symbolen kollapsar uppstår en emotionell stress.

Som i fallet med Monster i ”Papo & Yo”, som så fort han äter en groda förvandlas till en rasande jätte som ger sig på sin bäste vän (en liten pojke) och sedan är full av ånger när han återvänder till sina sinnens fulla bruk. Eller med pojken med hornen i ”Ico”, som får panik när han inte längre klarar av att hålla Yordas hand och hon faller.

Eller den sönderstressade grävlingshonan i ”Shelter” som, för sent, inser att hon begått ett fruktansvärt misstag genom att leda sina små nyfödda ungar ut över ett öppet fält och förtvivlat bara kan se på medan rovfåglarna tar två av dem.

Du sköra nya värld

”Shelter 2” bygger på samma sorts maktförhållande mellan de stora och de små, men istället för grävlingar är det en familj av lodjur som står i centrum. Det här erbjuder ett större perspektiv på samma värld. Istället för den jagade är de ofta jägaren. Vildkattsmamman måste fånga harar, möss och rådjur för att förhindra att hennes ungar svälter till döds, samtidigt som det finns ännu större rovdjur som vargar som vill dem illa.

I praktiken känns det nästan som en interaktiv naturdokumentär från BBC. Det finns tillfällen då man mer eller mindre förväntar sig att David Attenboroughs varma brittiska stämma ska bryta in och börja beskriva landskapet, likt i ”Planet earth”. Och precis som ”Planet earth” skildrar det en natur vars hänförande skönhet kontrasteras mot sin oförlåtliga råhet. I djurriket måste alla kämpa för överlevnad.

Precis lagom kort

”Shelter 2” är ett vackert spel både estetiskt och tematiskt. Dess stora problem är att det inte finns särskilt mycket att göra i den här världen utöver att fånga byten och akta sig för oväder – men spelet är precis så kort att konceptet inte hinner gå sönder.

Det finns det dock annat som hinner. När den enda av kattungarna som jag lyckades rädda från frost och svält har vuxit upp och blivit stor nog för att plötsligt lämna boet brister någonting inne i bröstet.

Jag har inga barn själv, så jag vet inte om det är en passande metafor för föräldraskap. Men jag vet vad som händer på ett symboliskt plan: det är plötsligt jag som är den mindre figuren. Ensam är nämligen inte stark. Under resan har jag långsamt nötts ner och förvandlats till den svage. Och jag finner att jag längtar tillbaka till hur det var precis i början, när de fyra små katterna för första gången öppnade sina ögon i en mörk jordhåla och såg den gestalt som skulle beskydda dem mot allt ont.

Det slutade med ett svidande misslyckande istället.

Något man knappast kan anklaga ”Shelter 2” för.

Carl-Johan Johansson