SVT:s nyårslöften ett praktpekoral

TV

Vad är tio minuter med ”Grevinnan och betjänten” mot exakt samma antal minuter med nyårslöften serverade av tv-chefen Jutterström och hennes programdirektör Leif Jakobsson?

Med en show komponerad av en djävulsk lustmördare till producent serveras cheferna stelt stirrande in i kameran på ett språk som profilerar publiken som femåringar. Löftena om bättre tv redovisas med ett av de uslaste tv-program som gjorts.

En höjdare i praktpekoralet är greppet från propagandafilmer från gamla Östtyskland där moraliskt manande deviser passerar bilden under talets gång. Särskilt noterar jag deviserna Ärlighet och Kvalitet. En annan höjdare är scenen där producenten fått tv-chefen Jutterström att klä av sig inpå sina svarta långkalsonger för att som en apokalypsens ryttare dyka upp i rutan på motionscykel. Detta till löftet om jympa även för små barn, låt vara att barnjympa i tv visserligen är unikt i tv-världen, men likafullt en idé från frilansaren Josefine Sundström.

Intill långkalsongernas drottning står den tigande programdirektören i oklanderlig svid. Han är publik till det mest privata. Sändningen har aldrig visats i tv och löftena aldrig granskats. Genom ommöbleringar i tablåerna efter Asienkatastrofen hamnade hela showen direkt på SVT:s nätsida att begrundas hur många gånger som helst på dataskärm.

Det enda glada löftet är att tv-arkivet ska öppnas för alla, en veritabel gottepåse som alla varit med och betalat för. Desto viktigare att lägga märke till regimen Jutterströms markeringar av SVT:s kommande profil.

Löftet om ett SVT närmare dig är inte precis en fråga om bättre direktkontakt med publiken. Lika bra som det är att SVT europeiserar sig med att avskaffa hallåorna, lika tänkvärt är att den så kallade klagomuren slagit igen för den målgrupp som använder telefon. Hur stor är den? Det enda man vet är att den betalar licensen och sannolikt inte är ung det vill säga tv:s pålitligaste publik. Ändå tillåts den ingen talan.

Den som inte kan koppla upp sig på dator göre sig inget besvär.

Tittarombudsmannen Claes Elfsberg tänker inte prata i telefon med vanliga tittare. Det stuket uppmuntras. Att döma av en intern annons får han av regimen Jutterström engagera en egen stab på licensbetalarnas bekostnad.

Löftet om de elva debattprogrammen från distrikten handlar lika litet om en tv nära dig. I stället används rådande skygglappar från Stockholm för fortsatt bevakning av landet från bunkern på Gärdet.

För regimen Jutterström är förnyelse av allmän-tv att till löftet ”vägledning i vardagen” satsa på genrerna som de kommersiella kanalerna vårdar med fler pratprogram om relationer, mat, trädgård, hus, hälsa, motion. Med den profilen omvandlas SVT till en tv-landskapets veckotidning.

Undra på det. Tv-chefen själv började karriären på Vecko-Revyn. Hon kan inte ett smack om tv. Hon tror att allmän-tv profilerar oberoende gentemot den kommersiella marknaden med att låta det allmänna för 3,6 miljarder årligen (varav 160 000 varje månad för sin egen marknadsmässiga lön) betala övergången till en kommersialiserad profil utan kontakt med den marknad alla andra media slåss på.

Allmän-tv är inte ens allas rätt att se tv-chefen i långkalsong. Utmaningen är snarare en helt annan modell på allmän-tv. Den finns i en utredning på kulturdepartementet och profilerar en icke-kommersiell allmän-tv i självständiga regioner bekostad med några få procent av SVT:s licenspengar och utvecklad i kärlek till svenska särarten utifrån medvetande om hur modellen funkar sen decennier i Europa och på andra sidan Atlanten.

Kerstin Hallert