Varför har julvärden ingen kalaskänsla?

TV

Julfirandet i tv skakades om av annandagens naturkatastrof i Indiska oceanen. Bilderna i nyhetssändningarna och berättelserna från svenska turister i områdena påminde kärvt om verkligheterna bortom tv:s stela begrepp om jul i folkhemmet.

Tusentals svenskar föredrar alltså sol och värme långt bort från Sverige under jul och nyår. Midvinternatten har förvandlats till en andra sommar. På samma sätt ändras också svenskens syn på jul med tv. ”Kalle Anka”-timmen med start prick klockan 15 på julafton är inte längre programmet som samlar en hel nation. I dag är Sveriges mest populära program ”Melodifestivalen” som inte ens sänds julafton.

Hur mycket man än ryser inför kronprinsessan Victorias öde i jul att vara ensam utan ens reklamavbrott med det självgoda monstret Skurt i TV3 är julens ensammaste i alla fall julvärden Ernst med sitt ensamma juleljus minuterna före Kalle Anka.

Han säger att han är där för alla ensamma julfirare, men det gnisslar om hans ställföreträdande lidande. Han berättar aldrig vad som menas med en svensk julafton.

Inget annat tv-land har en julvärd som Sverige. Men är kvintessensen av en svensk julafton en sändning som börjar på eftermiddagen och slutar efter midnatt med ständiga upprepningar av julvärden att han tänker på alla ensamma? Inte kommer tittaren till tals med såna upprepningar. Inte kan det föreställa dialog med publiken om julaftonens märkligheter.

Knappt två veckor före ”Kalle Anka”-timmen har samma tv i minsta detalj redovisat besked om en annan stor privat svensk tradition, Nobelfesten. Under den nästan lika långa direktsändningen säger ingen enda av tv:s utsända ett ord om eventuell ensamhet hos tittaren. Tvärtom, här uppmuntrar tv gemenskapen med tips för alla om konsten att delta i festen hemifrån. Man tipsar om Nobelmiddag framför rutan där man kan skåla i godan ro med fint folk vid honnörsbordet. Varför har julvärden ingen kalaskänsla alls?

Trots att det dricks åtskilligt en julafton runt om i landet nämns inte någon enda dryck vid namn och än mindre rekommenderas en bägare för välbefinnandet. Årets mest lovvärda gest i denna öken av pryderi är istället att Ernst hittat till arkivet. Han visade en snutt av ett 40 år gammalt julpyssel utfört av salig tv-legenden Ria Wägner. Men i likhet med den fem minuter långa svartvita snutten samma kväll av kungligt julstök på Haga 1948, stoppar tv vid själva pysslet.

Så länge tv inte satsar på att sända ett enskilt julfirande – man satsar ju stort på att sända enskild fest som Nobelfesten – får arkivet rycka ut. Fram alltså med snuttarna som visar Små grodorna och dansen runt granen, och tar med nationell särart som ordningen på julbordet, en julafton som vågar redovisa förr och nu. Vi vet länge mer om anglosaxisk julafton än om vår egen. Färska utredningar visar dessutom en dramatisk minskning i tv av antal program rotade i den svenska kulturkretsen. Visst skapar det en stor ensamhet hos tittarna. Lägg till det den stora grupp som bott i Sverige – inte sällan sen decennier – och som aldrig nånsin bjudits in i ett svenskt hem, minst av allt till jul.

Det typiska för en europeisk tv-jul är annars just precis vad man finner också i svensk tv: påkostade praktproduktioner med doft av fest. Serien om Linné och hans lärjungar hör dit, medan 50-åriga tv-teatern påminner om sina världssuccéer som Ingmar Bergmans 30 år gamla bevis för att opera kunde synliggöras som tv med ”Trollflöjten”.

Än sen om showen ”Lill-Babs 50 år i rampljuset” i fyran drar mer publik precis som tillbakablicken på Melodifestivalens turné 2004. God fortsättning!

Kerstin Hallert