Mejla

Sandra Wejbro

Ferrante-serien bränner hål i tv-rutan med sin intensitet

Foto: HBO NORDIC
En studie i grått. Det är ingen insmickrande bild av Neapel som visas i HBO:s ”My brilliant friend”. Elisa del Genio som Elena och Ludovica Nasti som Lila.

Somligt skriker gällt, annat suddas ut.

Mycket är briljant med ”My brilliant friend” – inte minst hur känslorna färgar minnesbilderna.

Det har gått några år sen Elena Ferrante-febern härjade som värst, då historierna om Elenas och Lilas kantiga men intensiva vänskap lockade turisthorder till Neapel och semesterön Capris lite mindre flådiga syskonö Ischia. Skildringen av de råa kvarteren och senare de heta, men ångestladdade stränderna är föga insmickrande, ändå längtade fansen efter att andas dammet från böckernas gator.

Våld och passion som bryter av den för det mesta hopplöst enformiga vardagen

Även i tv-dramatiseringen, vars två första avsnitt hade premiär på HBO Nordic i veckan, imponerar miljöskildringen. Barnens fattiga förort är steril och lite kulissartad, uppbyggd med HBO-pengar på ett 20 000 kvadratmeter stort industriområde norr om Neapel, men detta ger också serien dess gråtonade, klaustrofobiska känsla. Torget, husen, skolan. Allt blir en scen för det drama som den äldre Elena tänker tillbaka på. Där växer gatans starke man Don Achille till ett mytiskt skräckinjagande monster och grannkvinnan Melinas kärlek till den gifte tågföraren och poeten Donato Sarratore blir en monumental tragedi. Våld och passion som bryter av den för det mesta hopplöst enformiga vardagen.

 

Liksom ”A handmaid’s tale” (HBO Nordic) skildrar ”My brilliant friend” kuvat kvinnoliv, de båda serierna har också det gemensamt att de skildrar något så vardagligt, men ändå ovanligt i tv, som menstruation. Det paradoxalt skambelagda blodet signalerar såväl kroppens styrka som ofrihet (i barnalstrandets fängelse).

Tillsammans blir deras vänskap magisk, ibland våldsamt konfrontativ och mörk

Att det är två män, Bruce Miller och Saverio Costanza, som står bakom serierna har väckt viss skepsis. Misstänksamheten är förståelig, inte minst med tanke på att män redan dominerar tv-branschen. Samtidigt fick båda sina uppdrag med författarnas välsignelse, och precis som Margaret Atwood har Elena Ferrante varit djupt involverad i arbetet, hon har till och med skrivit några helt nya scener. Viktigast för historierna är att de fått empatiska berättare – oavsett kön.

För två flickor som Elena och Lila är möjligheterna i efterkrigstidens Italien begränsade, men tillsammans blir deras vänskap magisk, ibland våldsamt konfrontativ och mörk. Deras ostoppbara kunskapstörst gestaltas fint av amatörskådespelare både som barn och tonåringar, särskilt den yngsta Lila (Ludovica Nasti) bränner hål i tv-rutan med sin intensitet. Regissören Costanza, som kommer från Rom, har sagt i intervjuer att han knappt själv förstår deras Neapel-dialekt.

 

Trots böckernas internationella succé och alla HBO-pengar som pumpats in är det ingen sockrad, turistklyschig våt dröm om Bella Italia som målas upp. Genom att vara osentimentalt och specifikt napolitansk vågar ”My brilliant friend” lita på att tittarna ska ta, den trots allt exotiska, världen till sina hjärtan.

De åtta avsnitten följer första boken väl troget ibland, men vad gör det när dess Marcel Proust-­doftande sökande efter en förgången tid överförts så vackert.

 

”One of us”, Netflix.

Veckans...

… dokumentär. Den är inte helt sprillans ny, men jag vill ändå rekommendera ”One of us” (Netflix) av ”Jesus camp”-regissörerna Heidi Ewing och Rachel Grady. Här får vi följa några avhoppare från chassidismen, en sträng form av judendom. Priset för deras frihetslängtan blir högt; familjerna tar avstånd, barnen tas ifrån dem och ekonomin raseras (eftersom de ofta är knapphändigt utbildade). Filmen är både hoppfull och tragisk.

 

”Cold war”.

… film. För några veckor sen gick Pawel Pawlikowskis Oscarsvinnande ”Ida” på SVT och för den som vill ha mer polsk melankoli finns nu hans nya, hyllade kärleksskildring ”Cold war” att se på bio. Det är en föredömligt komprimerad berättelse (endast 84 minuter lång) om ett par som slits itu av kalla kriget. Svartvitt vacker, sorglig men också stundvis absurt rolig.

 

… feelgood/feelbad. ”Första dejten” (SVT) är kanske mest briljant i sin brittiska upplaga (Channel 4), men även den svenska levererar många sköra, fina dejtingögonblick. Ofta är det inte själva parbildningen som är intressant, utan de inblandades längtan och personliga öden. I senaste avsnittet går en extra eloge till frispråkiga Hanna som sökte en man med mycket testosteron och förklarade för sin livrädda dejt att nakenbad är hennes största hobby.

 

”Min sanning” med Anna Hedenmo och Hanif Bali.

… premiär. ”Min sanning” (SVT) är tillbaka på söndag, först ut är ett fascinerande men kanske lite snällt samtal med Moderaternas twitter-bad boy Hanif Bali.

 

… kulturgärning. Filip & Fredrik har skapat ett hem på streamingtjänsten Dplay där de presenterar ett gäng av sina absoluta dokumentärfavoriter – lysande klassiker som ”Ett anständigt liv”, ”Into the abyss” och ”The act of killing”. Utbudet kommer att utökas med tiden.

avSandra Wejbro

ARTIKELN HANDLAR OM