Välgjord och vacker ”Ronja Rövardotter”
– men då och då blir det julkalender av det hela
Publicerad 2024-03-27
TV-RECENSION Nya ”Ronja Rövardotter” blandar storslagen naturlyrik med lite lagom mörk och skrämmande familjefantasy.
Skådespeleriet och det visuella håller hög klass, men originalhistorien har behövts byggas ut, och all utfyllnad är inte bra utfyllnad.
Säsong 1, del 1–6
Av Hans Rosenfeldt, med bland andra Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Johan Ulveson, Krista Kosonen, Jack Bergenholtz-Henriksson, Sverrir Gudnason, Pernilla August och Vera Vitali.
HISTORISK FAMILJEFANTASY. Efter många om och men, och en flytt från fritt fallande Viaplay till herren på täppan Netflix, är det nu premiär för den omskrivna tv-serieversionen av Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter”, som är skriven av Hans Rosenfeldt och regisserad av Lisa James Larsson.
Den består av tolv avsnitt uppdelade i två halvor, varav den första kommer nu och den andra senare i år. Och den tar sig, till skillnad från tidigare adaptationer – Tage Danielssons älskade film från 1984 och den animeserie som japanska Studio Ghibli producerade på 2010-talet – en del friheter med originalet.
Grundhistorien är förstås densamma. Om Ronja, Mattis, Lovis, Skalle-Per och alla rövarna i Mattisborgen. Om rivaliteten med Borkarövarna och den hemliga vänskapen, eller kanske snarare den platoniska kärlekshistorien, med Birk Borkason. Om friheten och farorna i den vilda, vackra naturen, med vildvittror, grådvärgar och rumpnissar.
Men för att bygga ut, fördjupa och uppdatera berättelsen har flera nya spår och figurer lagts till.
Vi får mer av Mattis och Borkas gemensamma historia. Vi får fler spänningsmoment. Och framför allt får vi bekanta oss med människorna i en närbelägen by, där fattigdom, svält och desperation råder, delvis på grund av röveriet i skogarna.
Där finns den bekymrade borgmästaren Valdir (Pernilla August) och den korrupta tjänstemannen Halvert (Peter Viitanen), och dit kommer den stenhårda, bittra fogden Cappa (Veta Vitali) för att få stopp på buset, med alla till buds stående medel.
Kort sagt har Rosenfeldt moderniserat berättelsen på sätt som är självklara och förväntade i dag.
Det finns ett socialt samvete, röveriet problematiseras, bakgrundshistorier och traumatiserande händelser får en mer framträdande roll, och man har uppenbart tänkt i termer av genus och mångfald.
Vissa saker fungerar dock bättre än andra. Ofta är nya ”Ronja Rövardotter” en blandning av storslagen naturlyrik och lite lagom mörk och skrämmande familjefantasy som håller hög klass. Men ibland balanserar den på gränsen till att te sig som en väldigt dyr julkalender.
Och personligen begriper jag inte varför Rosenfeldt inte har använt en del av det nya utrymmet till att låta oss lära känna kopplet av Mattisrövare, som förblir anonyma.
Kanske hade även Birk (Jack Bergenholtz-Henriksson), som här likt i filmen känns lite missförstådd, förtjänat en vässning.
Men rollbesättningen är kanon. Kerstin Linden är 100 procent perfekt som Ronja. Christopher Wagelin går i Börje Ahlstedts fotspår som den koleriska Mattis, och Krista Kosonen övertygar som en stark och klok Lovis, även om hon inte har Lena Nymans schvung. Sverrir Gudnason förser Borka med en hårdhet och kyla som tjänar berättelsen väl, och Johan Ulveson är precis så bra som Skalle-Per som man hade väntat sig.
Och visuellt finns det mycket att bli förförd och imponeras av, tack vare suveränt foto av Frida Wendel, underskön natur och naturligtvis en helt ny klass på specialeffekterna.
Vildvittrorna, grådvärgarna och rumpnissarna är utan tvekan de stora vinnarna i den här nyversionen.
”Ronja Rövardotter” har premiär på Netflix den 28 mars.