Sadismen i ”The handmaid’s tale” ger inget utrymme för eftertänksamhet

Foto: HBO NORDIC
MUSIKALISK MANIPULATION. ”The handmaid’s tale” har en hel del att lära av ”The Americans”.
TV

”The handmaid’s tale” börjar vidrigt. Sen blir det bara värre.

Tjänarinnorna har samlats ihop på en sportarena efter (spoilervarning!) upproret i första säsongens final. Kvinnorna i sina röda dräkter, upplysta av spotlights och med munskydd i läder, liknande sådana man tämjer aggressiva hundar med. När det visar sig att de ska avrättas, hängas på rad, spelas Kate Bush-klassikern ”This woman’s work”.

Det är en visuellt mäktig känslochock redan från start. ”The handmaid’s tale” (HBO Nordic/SVT) har alltid varit tydlig med vilken som är den goda respektive den onda sidan – men här är allt bara nyanser av svart panik.


När Kate Bush skrev ”This woman’s work” 1988 var det till scenen i John Hughes-filmen ”She’s having a baby” där Jake (Kevin Bacon) gråtandes ser tillbaka på sin och frun Kristys (Elizabeth McGovern) relation medan han väntar på besked om deras bebis kommer överleva förlossningen. ”I know you have a little life in you yet, I know you have a lot of strength left”, sjunger Bush som i en besvärjelse, bland ord om att ångra allt man inte hunnit göra eller säga till varandra.

Senare gjorde soulartisten Maxwell en cover som han på konserter spelade till bilder av polisbrutalitet mot svarta amerikaner. Plötsligt blev den en hymn om att hitta sin inre styrka, särskilt under förtryck, och bara de senaste åren har serier som ”Shots fired” (Viaplay) och Spike Lees ”She’s gotta have it” (Netflix) plockat upp låten.

June (Elisabeth Moss) i ”The handmaid’s tale” har rent bokstavligt ett liv i sig, hon är gravid. Men hon har också gjort uppror mot den tyranniska diktaturen. När Kate Bush sjunger ”this woman’s world, oh it’s hard on the man” blir betydelsen närmast ironisk i det dystopiska samhälle där männen nu styr.

Det är omöjligt att inte slås av styrkan i scenen. Samtidigt är det just det överladdade som skaver i serien. Övertygelsen om att vi är de goda martyrerna, utsatta för onda, strikt religiösa och konservativa krafter. All tortyr, allt våld och all oförsonlighet som binder oss ”offer” samman och bekvämt bekräftar vår egen världsbild. Inget är någonsin så simpelt, men den överdrivna sadismen ger inget utrymme för eftertänksamhet.


Jämför bara användandet av musik med ”The Americans” (Netflix) som varit bäst i klassen i många år. Med fingertoppskänsla placeras musiken i de hål som bristen på kommunikation skapar (i de hemligheter agentlivet kräver). För att ta så mycket plats i handlingen och vara så full av betydelse är musiken vackert nedtonad. Låtarna används i sin egen rätt, de är inte bara påmålad känslomässig förstärkning. Peter Schillings bitterljuva pophit ”Major Tom” till en scen där Elizabeth (Keri Russell) tvingas utföra en vidrig handling, Fleetwood Macs ”Tusk” som höjde nivån redan i början av serien eller Crowded Houses­ ”Don’t dream it’s over” som perfekt ramat in känslan i sista säsongen.

”The Americans” bevisar att det går att frammana känslor med musik, utan att kännas manipulativ. När det som är styrkan i ”The handmaid’s tale”, dystopin och det iskalla hotet, mest sinat ut i geggigt martyrskap får de fina ändamålen hos den ”goda sidan” en besk eftersmak.

Veckans...

… sport. I helgen drar årets Giro d’Italia (Eurosport) i gång, för första gången med start utanför Europa, närmare bestämt Jerusalem. Att placera starten där handlar naturligtvis om pr och pengar, men också om att hylla cykellegendaren Gino Bartali som beräknas ha räddat runt 800 italienska judar under andra världskriget. Colombianska favoriten Nairo Quintana står över i år, däremot ­deltar både fjolårsvinnaren Tom ­Dumoulin och Chris Froome.

…film. Lagom till vårdamm och begynnande plusgrader passar det perfekt att kolla in Andrej Zvjagintsevs feelbad-drama ”Saknaden” om två föräldrar i bitter skilsmässa och sonen som ingen av dem önskat. Förrän han plötsligt försvinner. I ”Saknadens” Ryssland samsas intimvaxning och smartphones med övergivna sovjetiska byggnadskomplex och känslomässig iskyla. Vackert och hjärtskärande.

… dokumentär. Även om Anna Wahlgren genuint tycks ogilla att analysera sig själv som människa och förälder är ”Hela Sveriges mamma” (SVT) definitivt ett sevärt porträtt av den stridbara, rastlösa författaren.

… månad. I ”Maj 68” skildrar Göran Hugo Olsson den politiskt turbulenta våren med hjälp av SVT:s arkivbilder och texter ur Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Kombinationen blir förvånansvärt stark.

… musik. Det spelar knappt någon roll om man överhuvudtaget gillar låten – ”Hitlåtens historia” (SVT) är alltid intressant oavsett om den handlar om Aquas ”Barbie girl” eller ­Yazoos ”Only you”. Musiknörderi när det är som bäst.

ARTIKELN HANDLAR OM