Landsfadern Persson lämnade UD i sticket

TV

Det är på tv rutinerna finns och fungerar när handlingsförlamningen brett ut sig som en flodvåg över det Sverige där ansvaret för krisen ligger.

Det är på tv den samlande kraften funnits alltsen CNN och BBC World tidigt gick ut med de fasansfulla beskeden annandagens morgon och snabbt lade om programtablåerna.

Det tog ett par timmar innan svensk radio och tv reagerade. Det var en smula isande med tanke på katastrofinsikten hos de internationella kanalerna. Men lyckligtvis var det inte som under natten när Estonia förliste. Då spelade melodiradion timmarna igenom som vanligt och inget hände på tv medan CNN och BBC intervjuade svenska och finska sjöräddningen.

Den här gången vaknade svensk tv och gjorde en fantastisk insats. Inte en enda sändning har känts meningslös. Dag efter dag har tv förstått att den nationella samlingen handlar om solidaritet med de drabbade.

Tv har framför och bakom kamerorna tagit sitt ansvar. Resultatet skäms inte för sig. Hjälpen till de drabbade har slagit alla rekord.

Det är inga soffpotatisar som följt bevakningen i tv. Fördomarna om tv-tittandet som passiviserande kunde inte smulats sönder mer effektivt. Tv har aldrig varit en viktigare samhällsinstitution. Mot tv:s professionalism står regeringens erbarmliga profil uppmärksammad första gången rejält i översiktliga ”Agenda” efter nio dagar.

Soffpotatisarna fanns i regeringskansliet. I ”Agenda” påminde Britt-Marie Mattsson om att den krisansvarige statsministern inte talade med utrikesministern på ett och ett halvt dygn. Expeditionschefen på UD bekräftade själv att han aldrig brydde sig om att kontakta reseföretagen när katastrofen var ett faktum.

Allsidigheten i ”Agendas” uppläggning rymde också en formidabel illustration till politiskt korrekt svenskhet med den politiska oppositionens låga profil. Absolut frånvarande var högste krisansvarige, statsministern. Laila Freivalds fick ensam ta emot den förintande domen från ”Agendas” opinionsundersökning. Fege Persson behöver verkligen alla kompisar han har inom tv.

Allra mest har morgonprogrammen slitit med enorma påfrestningar på programledarna under timslånga direktsändningar. Fyran har alltid två programledare samtidigt, vilket är på gott och ont. Att vara två kan vara ett stöd, men när båda har svårt för varann som Malou von Sivers och Bo Holmström blev hela sändningen lidande. Svenska tv-landskapets verkliga hjältinna är också den helt ensamma Marianne Rundström i ”Gomorron Sverige”, som dag efter dag skickligt balanserade de svåra inslagen och krävande intervjuerna med en aldrig sviktande vitalitet.

Till tack skickades hon ut som förstärkning till den utsända reporterstaben i Thailand.

Som hårdast drabbade europeiska land har Sverige internationellt fått en ny roll i tv-världen. Vi har blivit landet där man sörjer genom att ge järnet och det visas dag efter dag med inslag i CNN till brittisk, tysk, fransk och italiensk tv.

Det jag riktigt undrar över är tv-vanorna på Rosenbad. Vem har makten över fjärrkontrollen i regeringskansliet? Det är bara tv som klarar att närma det politiska frälset till verkligheten.

Göran Perssons mödor under krisens tv-sända presskonferenser röjer stundom en tolkning av rollen som landsfader som är fuktig av fingertoppskänslig desperation. Dramat i det stora tv-dramat är ju det iskalla drag från den politiska avgrunden som omger honom.

Undra på att han nappade på Skansenchefens personliga idé att han skulle få plats i tv just före tolvslaget på Skansen. Det lyckades. Kompisar på tv är som sagt vad högste krisansvarige behöver.

Kerstin Hallert