Bron – serien där ingenting hänger ihop

TV

På söndag fångar Saga Norén, länskrim Malmö sin sista mördare.

Nöjesbladets Kristoffer Bergström har i sju års tid varit besatt av svensk tv:s mest märkvärdiga krimserie någonsin.

Ingen har varit så bra på att skapa mysterier.

Få har varit så dåliga på att lösa dem.

Vi var tre personer som bildade Broncirkeln år 2011. Ett par avsnitt hade sänts av den svenskdanska storsatsningen när vi inte längre nöjde oss med en timslång dos Öresundskrim i veckan. Vi behövde en öppen diskussionstråd för att gissa vart handlingen var på väg. Fantisera i grupp.

Huvudrollen var föga originell, ännu ett socialt missanpassat snille, så vi fann vårt guld i bifigurerna. Där fanns murveln som stannade på redaktionen efter hemgång för att ändra löpet. Socialarbetaren som smorde in sin ärrade kropp med hudlotion. Den politiske seriemördaren.

Gåtan: hur hängde allt samman?

Svaret: det gjorde det inte.

Du vet hur vissa seriers upplösning får dig att vilja se om från början, ha facit på hand, likt en Sherlock nosa dig till korruptionen och lögnerna först av alla? Bron var inte sådan. Vi märkte snart att avsnitten bäst avnjöts i sin bestämda ordning och takt, med den sortens glömska som medföljer av en veckas väntan. När det uppdagades att mördaren inte drevs av politik utan hämnd var det rimligt för stunden, men helt galet sett över hela säsongen. Om han hade planerat allt i flera år, hur kunde han lita till en sådan slump som att polisen skulle tappa sin plånbok? Och varför följde vi i så fall socialarbetaren med sin lotion?

Säsongerna slutade snöpligt

Nästa säsong strömmade folk till vår cirkel. Många var obekanta för mig, men jag kände igen hungern i formuleringarna. Saga Noréns utredningar talade inte till hjärnan, de anföll rakt mot mage och hjärta. Vi drogs till jakten, till blodet, till pusslet. Gåtorna hopades och illusionen att de skulle få sina svar, så som i andra serier, övergav oss inte förrän i avsnitt tio.

Säsong två slutade snöpligt. Likaså trean. Men båda gångerna satt vi hänförda fram till slutscenen, så var den oknutna säcken verkligen av ondo?

Nej, skulle manusförfattaren Hans Rosenfeldt svara. I chattar med tittarna berättade han om ovisshetens nödvändighet, att det inte skulle gå att begripa vilka spår som var centrala. Utifrån honom verkade brobygget vila på en slumpmässig grund.

Vad hände med Annika och Claes? Det skulle förklaras i en scen, men den klipptes bort. Varför förde Gertrud bort studenten? Hon hade samma vikt som Victoria och passade att experimentera på, men det försvann ur slutklippningen. Varför dog Mark? Skådespelaren hade ett annat jobb inbokat.

Har preppats med mystik

Andra frågor bemöttes med termen red herring, att elementen fanns där som distraktioner för att vilseleda hemmadetektiverna. I Bron simmade stora stim av röda sillar.

Varför kom den suspekte föreläsaren hem sent med en spade och en säck? Red herring, sa Rosenfeldt. Vart har Kjell Söder försvunnit? Herring igen. Den bortförde studentens pappa? Du har redan gissat svaret.

Sista säsongen heter smart nog inte Bron IV utan Bron IIII, ett streck för varje pylon i Öresundsbron. Den har pepprats med mystik. Emellanåt har det verkat som att författarna (Rosenfeldt, Camilla Ahlgren, Nikolaj Scherfig, Torleif Hoppe och Veronica Zacco) försökt sätta dit varandra i en urartad stafettskrivning.

Jaså du gav mig en terrorgrupp och två kriminella gäng i knäet – då plussar jag på en ond clown. Oj oj, då tar vi en gothtjej som klär ut sig och misshandlar folk om natten. Va, är det så fria tyglar? Då tycker jag att vi är i skriande behov av en matriark, en polisläcka, en gravplundrare, en infiltratör och en utvisningshotad iranier.

Broncirkeln hejar på Saga

På söndag sänds sista avsnittet och därför går också Broncirkeln i graven. Vi har blivit uppåt tjugo personer som skriver, jag känner bara ett fåtal, men tonen är sig lik. Trots att mördaren avslöjades förra veckan spretar teorierna som en trasselsudd.

Har de hemlösa tjejerna flytt från Frank? Kan mannen i rullstol egentligen gå? Finns det någon poäng med sektledaren och det framväxande medborgargardet? Om terrorgruppen Red October var en bluff, liknande Sanningsterroristen i säsong 1, vilka var det då som journalisten stämde träff med?

Och så min käpphäst. Mobilen. Förväntas vi köpa att mördaren ringde sitt offer före dådet, fick telefonen stulen och att tjuvarna gav bort den till en främling som av en slump var misstänkt för samma mord? Varför skulle den riktiga mördaren inte ha förstört den? Hur fick mottagaren upp knapplåset? Nej, snälla, beröva mig inte lösningen, snälla Hans, säg inte red herring, snälla red ut vad som hände!

Förlåt. Jag föll i fällan. Ibland går det inte att hejda de lösningsorienterade delarna av hjärnan.

Vi i cirkeln hejar fortfarande på Saga och har accepterat Henrik Sabroe, trots att ingen ersätter Martin Rohde med sitt värkande skrev och värmande leende. Sju års nagelbitande är snart över, vår iver är intakt och det enda som förändrats är förhoppningarna på avslutningen.

Vi undrar inte om bitarna ska falla på plats. Klart de inte gör. Vi undrar om vi är så lyckosamma att just våra frågor besvaras.

Däri ligger spänningen.

TV-serierna som blev succéfilmer 00:29
ARTIKELN HANDLAR OM

Bron