Fan, vad bra jag har varit

TV

Femtio fartfyllda år med Lill-Babs

1 av 5 | Foto: ANDERS DEROS
TIDIGARE I ÅR hade Barbro "Lill-Babs" Svensson premiär på sin hyllade jubileumsshow "Femtio år i lyxförpackning"på Rondo i Göteborg. Någon gång under första halvan av maj sänder TV4 valda delar ur showen från Göteborg. Nu på lördag får vi i SVT se ett 90 minuters hyllningsprogram där klipp ur hennes shower och skönsång genom åren varvas med intervjuer med henne själv, släkt, vänner och artistkolleger.

Hon har varit på SVT för att kolla arkivbilder inför den här fredagens nittio hyllningsminuter ”Lill-Babs i 50 år”.

Och själv upptäckt det som svenska folket vetat så länge.

- Fan, vad bra jag har varit, säger Barbro Svensson när Aftonbladet har henne i luren från hotellrummet i Göteborg.

Klockan är fem på eftermiddagen. Hon har åkt tåg från Stockholm till Göteborg. Om två timmar ska hon vara på Rondo för att värma upp inför rosade jubileumsshowen ”50 år i lyxförpackning”. Halv åtta in i sminket. Halv tio börjar showen, en timme fyrtio minuter sång och dans. Hon spelar onsdag, torsdag, fredag och två föreställningar på lördagar. Och sedan - efter showen på Rondo (slut 8 maj) blir det sommarturné med Lasse Holms ”Diggiloo live”, och den 3 september har jubileumsshowen premiär på Börsen i Stockholm?

Full fart hela vägen. Stenhårt jobb. Men, Barbro Svensson har aldrig varit mycket för att vila.

- Nej, inte mycket. Och jag är gammal och van. Sen är det roligt. Det går alltid lättare när allt stämmer.

Du fyllde 66 år den 9 mars och har hållit på i 50 år. Är detta din sista stora scenshow?

- Det är väl så jag känner lite grann själv. Jag är så lycklig att jag får vara med om det en gång till, och får man vara frisk, vilket jag peppar peppar är, så vet man ju inte.

- Men, nej, jag tror att det blir det. Det här kommer att köra i kanske ett år till och sen ska jag nog?

Ja, vad ska du sen?

- (skratt)? Det finns så mycket annat. Du vet, man kan jobba med one woman, jag har Lars Forssell som jag brukar göra, jag har jazzen med jazztrion eller storband, jag gör seminarier.

Vad gör du på seminarierna?

- Det blir mycket om erfarenheter som man fått på vägen som kvinna och mamma och artist.

På vägen ja” Lång väg. Sedan mitten av förra seklet. Det artistiska började nånstans i Blåvingarna och med ”Violer till mor” i första klass. Så småningom på gamla dansbanan Renbergstäkten i Järvsö, ”Min vän Spiken” på Barnens dag 1953. Och 1954 radioprogrammet ”Morgonkvisten” direkt från Sundsvall, där en 15-årig Barbro Svensson sjöng samma låt, som Simon Brehm (1921-67), basist och orkesterledare, hörde. Och som, för att göra en lång historia kort, ledde till första proffsjobbet. Hon fick efterträda Sonya Hedenbratt som sångerska i Simon Brehms orkester på danspalatset Bal Palais i Stockholm.

- Då hade jag bara tagit ledigt från skolan. För jag trodde inte jag skulle få vara kvar så länge. Jag tänkte åka tillbaka och plugga igen. Men, så blev det ju inte.

Nej, inte riktigt. Fröken Svensson blev inte gymnastikdirektör (hon var som 13-åring nordsvensk ungdomsmästarinna i höjdhopp med 1,47. Svenska rekordet var då 1,57.) Det blev Bal Palais, och skivinspelningar, den första ”Min mammas boogie” 1954 på Karusell, en 78-varvare. 1959 kom genombrottet med Stikkan Andersons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Och han, Klas-Göran alltså, är med fortfarande.

- Ja, han är ju det. Nu är det lite roligt med honom, men det var det inte då. Det förstår du väl själv, man var tjugo år och det var inte roligt att stå där med flätor och lågklackade skor.

Det var Simon Brehm som ville det?

- Ja, och Bernt Bernhag, en kompis till Stikkan Anderson. Stikkan ville ju inte. Nej nej. Jag skulle sjunga den på riktig svenska (inte Järvsömål alltså. Reds anm).

- Som jag sa i tv-programmet ”Här är ditt liv”” Vi tyckte väl inte särskilt mycket om ”Klas-Göran” från början, men ju mer pengar det kom in, desto mer gillade vi honom (skratt)?

- Men ”Klas-Göran” var ju startplankan för Stikkan också, avstampet?

Television” Lite perspektiv - 1954 var året då försökssändningar med tv inleddes på Tekniska högskolan. Reguljära sändningar kom igång 1957. 1969 kom TV 2. Färg-tv kom inte förrän 1970.

SVT:s ”Lill-Babs i 50 år” är nittio innehållsrika minuter. Intervjuer blir det förstås, med jubilaren själv, hennes döttrar Monica Svensson, 49, Malin Berghagen Nilsson, 37, och Kristin Kaspersen Fahlén, 34, vännerna Karin Falck (bland annat producent för musikalen ”Annie get your gun” på Scandinavium i Göteborg 1974) och amerikanske mästerarrangören Quincy Jones, vän sedan 1950-talet. För att nämna några. Mycket musik blir det förstås också, ur arkivet och nyinspelat med Lill-Babs med bland andra Arne Domnérus och Alcazar- Magnus Carlsson. Och mycket arkivbilder från en femtioårig karriär.

- Jag har suttit nu med Meta Bergqvist (producent) inför programmet och alltså? det är så fantastiskt det jag har fått vara med om. Jag har ju hållit på sen tv började, och SVT har ett sånt arkiv!

Hur känns det att se sig själv för sisådär 40-50 år sedan?

- Dom sa att det är lika bra att du tar med dig näsdukar. Larva er inte, sa jag. Men tror du inte jag satt där och” Men, vet du, man blir både rörd, och har kul.

- Det är fantastiskt? Fan, vad bra jag har varit. Herregud vilka grejer jag har fått göra?

Det där var också något jag grunnade över. Du skriver i din bok ”Lill-Babs. 'Hon är jag'” (1996) att du på 1970-talet började sluta be om ursäkt för dig själv. Så här dags har du väl ändå slutat med det?

- Nejdå. Dom får påminna mig. Jag var modig nu som sa så (skratt)? Men faktum är att när vi tittade på programmet så? det är så många bra saker jag har fått göra. Jag har faktiskt gjort ett bra jobb.

- Och vilka texter jag har fått ta tag i? Beppe Wolgers, Lars Forssell, Lars Nordlander, som skrivit fantastiska texter, Barbro Hörberg, Tage Danielsson? Och så har jag fått jobba med såna som Åke Falck. Dagens ungdomar vet ju inte vem han är, men han var fantastisk att få jobba med.

Vad är det som har drivit dig genom alla de här åren?

- Vissa stunder i ens liv måste man jobba för att överleva. Och jag var familjeförsörjare, så även om det var jobbigt ibland var man tvungen.

- Men sen var det ju inte så svårt att vara tvungen, eftersom jag älskade jobbet. Och det här låter nästan hemskt? men jag har aldrig i mitt liv bett om ett jobb. Det har jag aldrig behövt göra.

- Peppar peppar ta i trä, igen

?

Bengt Hörnemark