”Cleo” vann i anrik tv-festival utan jubel

TV

Årets europeiska tv-underhållning är ”Cleo”, tyckte juryn vid den 44:e anrika tv-festivalen i Monte Carlo. Inte nog med det: seriens huvudpersoner, Suzanne Reuter och Johan Rheborg, belönades som tv-världens bästa skådespelare i genren komedi, ett världsmästerskap som utklassade de amerikanska konkurrenterna från ”Sex and the City” för att inte tala om superproffsen från de andra amerikanska bidragen i genren som ”Alla älskar Raymond”.

Resultatet blev tre guldnymfer på raken åt Sveriges Television.

Än sen om ”Cleo” är nerlagd i svenska rutan sen i höstas. Serien var inte mer nerlagd än att Sveriges Television satsade på att den kunde hävda sig internationellt. Det var rätt tänkt, hur sant det än är att festivalen livligt debatterade om det finns någon framtid för genren sitcom som ”Cleo” företräder. Ur ett amerikanskt perspektiv ses genren som stendöd efter ”Big Brother” och gör-om-mig-programmen. Brittisk tv fick guldnymf för den svarta oändligt råa komediserien ”Shameless”, som med skamgrepp på invånarna i Manchester vill locka den unga publiken från realitysåpan.

Inte rätt alls däremot är det svenska stuket på festivalen. Medan alla länder som deltog i eller utom tävlan ställde upp med regissörer, skådespelare och manusförfattare syntes ingen enda från ”Cleo” i Monte Carlo förrän en av de tre manusförfattarna, Mikael Hjort, dök upp för att ta emot priset vid avslutningen.

Visst speglar de tre guldnymferna ett internationellt erkännande av tillgångarna på svensk tv.

Men frågan är också vad svensk tv gör av erkännandena när man så envist vägrar att bjussa på sig.

Tv som nationellt medvetande profilerade festivalen redan med invigningsprogrammet där tysk allmän-tv med suveränt klippta dramatiserade dokumentären ”Operation Valkyrie” skildrade Stauffenbergs misslyckade attentat mot Hitler 20 juli 1944.

Som regissören Jo Baier försäkrade avser han väcka en ung omedveten publik som inte talat högt om kriget hemma. När jag talar med närvarande tyskar visar det sig att nästan ingen talat om kriget hemma förrän tv tagit upp ämnet.

Trög och pompös som en söndagspredikan är däremot amerikanska praktproduktionen ”Ike” med Tom Selleck som kedjerökande Eisenhower med planeringen av invasionen i Normandie. Ingen guldnymf till Selleck som har åldern inne för presidentroller efter åren som Magnum.

Men ingen historisk situation upprör som Bush och Irakkriget. Guldnymfen för bästa nyhetsinslag bleknade inför de visslingar som mötte den amerikanske producent som från podiet bad publiken om ursäkt för att hans land hade Bush som president.

Sverige bidrog utom tävlan med en exklusivitet som ”Sarabande” av Ingmar Bergman plus Thorbjörn Ehrnvalls dokumentär kring inspelningen. Som i fråga om ”Cleo” profilerade svensk tv till skillnad från andra deltagarländer en absolut frånvaro av varje medverkande på festivalen alltifrån Ehrnvall själv. Ingen enda skådespelare, inte nån som nån gång arbetat med Bergman, ingen nedrest tv-chef ens i enklaste mellanhierarki ville accentuera sällsyntheterna som stoppats undan på vitt skilda avsnitt i den komplicerade programkatalogen.

Inte ett ord i den dagliga festivaltidningen fanns heller som kunnat väcka en smula medvetande. Festivalens deltagare från 26 nationer hade nämligen ett digert festivalprogram. Det svenska stuket att inte röra ett finger för någon form av marknadsföring gav förstås resultat.

När festivalen var över hade videobiblioteket registrerat en endaste tittare på Bergmanprogrammen.

Jag misstänker att den tittaren kan ha varit jag själv.

Kerstin Hallert