Hot docs - den nya trenden i tv-världen

TV

De kallas Hot docs, dokumentärerna som rör vid de heta ämnena och med längden 90 minuter duger lika bra i tv som på bio för här är genren som drar mångmiljonpublik i de attraktiva åldrarna. Aspekterna ventilerades åtskilligt hos genrens Mecka, 15-årsjubilerande dokumentärfestivalen Sunny Side of the Doc i Marseille till frågan varför allting nu ska kallas dokumentär. På bästa sändningstid visar

exempelvis BBC actionladdade dramatiserade faktarekonstruktioner av spektakulära katastrofer alltifrån antiken och kränger det framgångsrikt som dokumentär. John Willis mäktig dokumentärchef med saftiga "Pompejis sista dagar" som exempel talar varmt om hur dokumentären hamnat på bästa sändningstid fast hans superproduktioner är Hollywood, snarare än en utveckling av det personliga perspektiv som är dokumentärens särart.

Det är framför allt sånt lättsinne som får lättpåverkade Jutterström-regimen att dra åt svångremmen ett par varv till på redan svältfödda svenska dokumentärfilmare. Med argument som "vi har inte längre råd med svenska ögon utomlands" spolas det perspektiv på världen som i alla tider varit den röda tråden för dokumentären inom Sveriges Television. Undra på att man ser svenska dokumentärfilmare på tiggarstråt hos internationella kanaler på Sunny Side i Marseille och som adopteras av danska producenter.

För det är det personliga perspektivet som har framtiden för sig, som Michael Moore med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes för den högst personliga dokumentären "Fahrenheit 9/11" som nu drar fullsatta biosalonger i USA.

På festivalen i Marseille fick Moore sin överman i den pinfärska och endast i europeiska tv-kanaler visade publiksuccén "Världen enligt Bush" av den franske dokumentärfilmaren William Karel. Med stramt grepp om Bushregimens första tusen dagar konkurrerar Karel ut Moore med hästlängder i fråga om spänning och analys i de teman han använder för sin granskning till överlägset exklusiva intervjuer

av insidesvittnen och kommentatorer. Karel har haft god användning, inte minst för det kontaktnät han fått genom sin just i svensk tv lovordade serie om den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och dess hemliga krig.

Nu ger han utrymme åt rösterna inom CIA som ingen annan brytt sig om, precis som han också i andra detaljer imponerar med sin nyfikenhet som när Bush talskrivare David Frum redovisar hur skapade begreppet "ondskans axel". Karel själv upplystes om att Moore arbetade parallellt med honom själv först när han fick tillträde till Bushregimens märklige doldis, Frank Carlucci vid Carlylestiftelsen. Den tunisiskfödde, delvis i israelisk kibbutz uppvuxne, radikalen och fransmannen Karel - med schweiziskt pass - hälsades välkommen till beskedet att "vänstertypen Michael Moore" fått nej.

Särskilt gripande i Karels dokumentär är mötet med Hans Blix, som för första gången redovisar hur han plågades av den smädeskampanj som bedrevs mot honom av den inre Bushkretsen med Paul Wolfowitz i spetsen.

Blix bevärdigar visserligen inte sin före detta partiledare i folkpartiet tillika före detta vice statsministern Per Ahlmark med ett ord i det sammanhanget, fast samme Ahlmark när det var som svårast för Blix gick ut med ett personangrepp på Blix i en kolumn i tidningen Washington Times.

Med Blix avslöjanden om kampanjen från Vita Huset faller onekligen bitarna på plats runt mystiken kring det utrymme som gavs Ahlmark för att underminera Blix trovärdighet.

När nu Blix talar öppet om Bushregimens tarvligheter kräver anständigheten förstås att den kommande visningen i svensk tv av dokumentären kompletteras med ett sen länge angeläget synliggörande av fallet Ahlmark.

Kerstin Hallert