Kristin Lundell: 5 saker jag aldrig glömmer

1 av 4
TV

Vad hände? Inte kan det väl ha varit så att vi vann?

Visst måste det väl ha varit ett extremt avancerat och - om vi ska vara ärliga - lite väl påkostat avsnitt av ”Blåsningen”.

Allt är ju faktiskt möjligt i ”På spåret”.

Så var det slut på resan.

Den som började i december i Monaco och slutade igår kväll i Pisa. Två städer som jag varit i - Pisa har jag dessutom besökt två gånger i vuxen ålder - men vad spelar det för roll? Det är ju inte det att man någon gång befunnit sig på den fysiska platsen som avgör om man kan svaret på frågorna. Det handlar ju så ofta istället om det där som man någon gång i livet snappat upp. Sa inte pappa någon gång - utan att jag minns vad vi pratade om - att det där som ligger på järnvägsspåren heter ”slipers”? Och visst ser den där fågeln på Färöarna ut som strandskatan som brukar störa min tävlingspartner Johan Hilton under hans sommarsemestrar på västkusten?

Den främsta lärdomen efter ”På spåret” har varit att det inte går att knäcka koden till redaktionens hjärnor. Annars blir det som i finalen där jag inte kunde släppa tanken på att vi måste vara på väg någonstans i Sverige. Vi hade ju precis haft tre utländska resmål i semifinalen och nu var det därför enligt all logik dags för något svenskt. På den lilla tv-skärmen i första klass susade ett nordkoreanskt landskap förbi men allt jag kunde tänka på var Sverige. Nej, det kanske inte ser ut som Småland brukar se ut men det är helt enkelt omöjligt att vi skulle vara någon annanstans nu. Det är idiotsmällar som man får ta.

För om man kan åka till Norge i två program efter varandra - som i början av säsongen - kan man såklart skippa Sverige i både semifinal och final. När det gäller regler gör ”På spåret” som de vill.

Det är också det som är det lätt panikartade när studiomannen tryckt igen dörren till buren. I den lilla studion utanför står Augustifamiljen uppställda, publiken sitter beredd och Kristian Luuk och Fredrik Lindström har satt sig till rätta. Det finns ingenstans att fly. Det är bara att börja fäkta.

Den här gången gick det. Vi vann. Fråga mig inte hur. Jag väntar fortfarande på att någon ska komma in och förklara att det hela var på skoj. Men till dess firar vi segern.

Fem saker som jag aldrig glömmer från ”På spåret” 2017.

1. Resan till Strängnäs i premiärmatchen. Hade inte Malou von Sivers och Sigge Eklund direkt dragit på tian på den första resan till Monaco hade jag antagligen inte känt mig så stressad att göra samma sak i resan därpå. När ledtråden ”barsk udde” (som stämde med en av alla ordvitsar som jag konstruerat under hösten och sms-trakasserat Johan med) kom var det bara att rycka. Innan den första ledtråden ens var färdigläst. Friskt vågat - högt blodtryck vunnet.

2. Frågan om Chanel-väskan. Vän av modeordning kan vilja påpeka att den väska som ”På spåret” ville få till modellen 2:55 egentligen var en av modell 11.12 (skapad av Karl Lagerfeld och inte Coco Chanel). Men det hade inte förändrat det hjärnsläpp som jag drabbades av i dressinen och som grämt mig halvt galen sedan dess. Det spelar ingen roll om gemene man kanske inte tycker att det är baskunskap att kunna väskmodeller - jag tycker det.

3. Musiken. Det var en smått fantastisk musiksäsong och inte för att skryta: Men att få sitta några meter ifrån First Aid Kit som framför först Kenny Rogers ”The Gambler” och sedan Kate och Anna McGarrigles ”Complainte pour Ste. Catherine” var faktiskt väldigt lyxigt. Trots att vi satt instängda i en dressin under tiden.

4. Adrenalinet. Att passa på att tävla i ”På spåret” samtidigt som man är föräldraledig är kanske inte den smartaste idén jag har kommit på. Men att inte ha sovit en hel natt på åtta månader visade sig inte vara ett problem. Så fort signaturmelodin spelades ställde alla sinnen sig i givakt. Efter gruppspelet tog det däremot en vecka att komma ner i varv igen.

5. 35°18′29″S 149°7′28″Ö. Koordinaterna för Australiens huvudstad Canberra. Eller jo - faktum är att jag till och med slutade lyssna efter halva ledtråden som innehöll denna anmärkningsvärt snäva information. Men efter den här säsongen har jag blivit en aning mer påläst än jag var förut. För det är väl ändå därför som vi gillar att titta på ”På spåret”? Om det inte går att briljera med sina kunskaper kan man alltid lära sig något nytt. Kanske vakna nästa morgon som en lite mer kunnig version av sig själv.

ARTIKELN HANDLAR OM