”Målet måste inte vara att dra ner brallan på någon”

"UPPDRAG GRANSKNING" SVT2 onsdagar 20.00

1 av 2 | Foto: SARA RINGSTRÖM
Efter att ha prövat på livet på landet i avsides belägen villa i Saltsjö–Boo har flyttlasset gått tillbaka in till innerstan för Kattis Ahlström med familj. – Det är underbart, det var hemskt att bo så långt ifrån.
TV

”Uppdrag granskning” samlar SVT:s tre granskningsredaktioners resurser under en programtitel. Med Kattis Ahlström som programledare hoppas man nå ut till en ny och bredare publik.

– Det finns en väldig utmaning i det här som känns annorlunda, det är antagligen därför jag känner lite nervositet inför programstarten. Det brukar jag inte göra annars.

Som programledare har Kattis tio års erfarenhet att luta sig mot och är absolut ingen duvunge, men som samhällsjournalist är hon relativt oprövad.

”Reportrarna”, ”Striptease” och ”Norra magasinet” slås samman till SVT:s nya granskande reportagemagasin ”Uppdrag granskning”. Ett femtontal av landets främsta grävande reportrar från de tre redaktionerna arbetar sida vid sida med programmen. Det blir en hel timme varje vecka på bästa sändningstid. Programledare och ansikte utåt blir Kattis Ahlström som hittills mest sysslat med nöjesprogram, men nu har till uppgift att intressera en bredare och gärna yngre publik för samhällsfrågor.

– Det ligger en stor utmaning i att förankra ämnen i verkligheten så att folk känner att det angår dem. De allra flesta har intresse av att veta mer om samhället, ändå är det lätt att känna att ”det där är inte min grej” när man tittar på ett samhällsprogram.

Gamla tittare kommer dock att känna igen sig, ”Uppdrag granskning” skiljer sig inte på något revolutionerande sätt från sina tre föregångare.

– De program som varit bär ju så bra som de gör, så de ska ju inte göras om. Sen har vi haft en diskussion om ämnesval – om att man ska tänka på en yngre publik. Med en yngre publik menar jag folk i min egen ålder.

Parallellt med de ofta ganska prestigefyllda uppdragen i nöjessammanhang har Kattis även gjort bland annat dokumentärer och diskussionsprogram om hjärteämnet barn- och ungdomsfrågor.

Känns det som du har glidit över till samhällsjournalistik och kommer att syssla mer med det framöver?

– Nu har jag ju nyligen börjat. Men det känns litegrann som att komma hem att få jobba med det här, som jag trots allt är väldigt intresserad av. Förut har jag jobbat mycket med nöje och så har jag gjort andra saker utanför som har med någon sorts samhällsengagemang att göra. Samtidigt kan jag inte förkasta nöje för jag tycker ju fortfarande att det är väldigt roligt. Jag säger inte att jag aldrig mer ska göra nöje.

Var det för att få möjlighet att syssla med samhällsjournalistik som du återvände till Sveriges Television efter åren med ”Den stora klassfesten” på TV3?

– Det var nog snarast så att att jag känner att SVT har mer möjligheter. Allt finns ju där. Alla slags program, så chansen att få göra det som intresserar en ökar. De har också en kunskap där som jag tycker är helt ovärderlig. Alla deras arkiv till exempel. Så jag kände att om man får möjlighet att jobba med allt det så ska man göra det.

– Jag trivdes bra på TV3 och blev väl behandlad, det är inte frågan om det. Men känner man sig inte riktigt bekväm med det kommersiella, utan känner oro inför att förknippas med reklam, så ska man nog inte hålla på med det. Och jag kände mig aldrig riktigt bekväm med det.

Har du haft någon förebild inom undersökande journalistik?

– Naej. Det finns samhällsjournalister som har fascinerat mig, Janne Josefsson är en av dem, även andra på vår redaktion. Jag kan plocka lite från var och en på något sätt. Sen tycker jag att den samhällssatir som Tom Alandh och Birgitta Zachrisson gjorde ett tag är en form som jag saknar.

Är det något avslöjande som du minns som ett speciellt bra granskningsjobb?

– Jag blir inte så fascinerad av ”avslöjanden” där det halas fram diverse dokument eller så. Jag gillar mer när man lyckas hitta en bra vinkel eller bryter sig igenom flera lager och hittar fram till sanningen via en massa olika människor och ambitiöst arbete. Målet behöver inte hela tiden vara att dra ner brallan på någon. Det man vill i slutändan med samhällsjournalistik måste väl vara att göra det bättre för någon eller väcka tankar hos folk.

Kommer ditt intresset för barn och ungdomar att speglas i ämnesval i programmet?

– Jag kommer väl att föreslå lite åt det hållet om det känns som det är läge för det, för det finns ju mycket som är intressant som rör barn och ungdom.

Varifrån det starka engagemanget för barn kommer har Kattis själv funderat över. Hon hade inte själv någon problemfyllld uppväxt hemma i Lund som kan ha skapat revanschlusta.

– Jag vet faktiskt inte varför. Förmodligen är det så enkelt att man vill försvara dem som inte kan tala för sig själva. En del engagerar sig i djur, jag i barn. De är så himla utsatta och jag tycker att de blir mer och mer utsatta.

Även fritiden går mycket i barnens tecken. Kattis har arbetat med Bris och självfallet tar de två egna barnen upp mycket av hennes tid.

– Det är väl det jag gör mest när jag är ledig, leker med barnen. Och lyssnar på musik, stereon står på för jämnan. Läsa böcker och träffa mina vänner är annat jag försöker hinna med.

Kattis medger att hon är lite nervös inför programserien, samtidigt som hon har enormt roligt. Roligaste uppdraget hittills i karriären är arbetet med Eurovisionsschlagerfinalen i Globen som Kattis ledde tillsammans med Anders Lundin. Inte ens då kände hon några fjärilar i magen. Men nu finns där några småflyn som ett inte ovälkommet tecken på att hon står inför en rejäl utmaning. Receptet är att respektera ämnet och tittaren. Tonen måste förstås bli en lite annan än vanligt, men i stort borde Kattis Ahlström kunna luta sig ganska tryggt mot sin rutin när hon finslipar inför den nya rollen.

– Jag är jätterädd för tandläkaren och småskraj för djur, men jag är inte nervös att vara i tv. Det är ju det jag kan.

Kattis-fakta

Charlotte Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM