Det är bara grabbar som zappar

TV

Vad händer egentligen när allmän-tv tvångsförflyttar rader av program som skapat identitet åt SVT:s kanaler? Vad skapas för identitet utifrån en tvångsflytt? Och var det alls nödvändigt att flytta så förfärligt mycket?

Ett omedelbart resultat premiärkvällen blev att en fjärdedel av publiken nobbade nyhetsprogrammen.

Publiken brydde sig inte om den hurtiga uppmaningen från Maria Curmans grabb-tv att eftersom alla nu har fjärrkontroll så är det bara att börja zappa.

Jaså minsann. Men om publiken nobbade nyhetsprogrammen så inte handlade det om andlig lättja. Det handlar om vem som har makten över fjärrkontrollen hemma.

Allmän-tv har efter tvångsflytten kapitulerat för ett gäng helt okända makthavare. Och de makthavarna kommer att forma den trognaste tv-publikens nya identitet.

Kapitulationen oroar inte den från TV4 hämtade t f programchefen Thomas Nilsson. Som stöddigheten själv säger han att om reprisen på ”Nilecity” ligger på ”Rapports” gamla tid i tvåan så zappar publiken helt enkelt inte över till ”Rapports” nya plats i ettan.
SVT driver publiken som boskap från kanal till kanal och kallar sen spektaklet för reform Men det han inte säger är att zapparna kanske helt övergav ettan och tvåan. Om man fråntas sina tv-vanor och får krångel istället, är det minst krångliga att lämna alltihop och få nya vanor i helt nya kanaler.

Allmän-tv:s traditionella publik har inte mycket värde för regimen vid allmän-tv själv. Fjärrkontrollens megazappare har en helt annan tv-kultur, även om de ibland tittar på ettan och tvåan. De är rörliga och otåliga.

T f programchefen Nilsson – skolad i kommersiell tv – låtsas inte om att allmän-tv har en särskilt känslig sits. Anledningen är förmodligen att grabbgänget runt Maria Curman är megazappare själva hela bunten. De är vana vid att ha makten över fjärrkontrollen. På annat sätt kan inte förklaras att de inte ser minsta oförskämdhet i att som företrädare för en tv i allmänhetens tjänst driva publiken som boskap från kanal till kanal och sen kalla spektaklet för en reform.

”Innebörden av allmän-tv ska vara svårdefinierad” som supergrabbarnas chef Curman mycket riktigt konstaterar i en intervju.

Men det publiken vill ha av sin tv är inte svårdefinierat alls. Alla vill ha bättre program. Och publiken vill ha dem med minsta möjliga krångel.

Ingen vill behöva underordna sig familjens zappare för att få tillgång till program man är van att se på viss tid sen åratal.

Zapparna gör som de vill när de inte längre binds av bestämda programpunkter som de vet andra i familjen bara ska titta på. Nu kan de göra som de vill.

Undersökningar visar alltid att makten över fjärrkontrollen är den starkares seger över de svagare.

Ovanpå detta har samma tv mage att rekommendera höjd tv-licens.

Massflytten för att få igenom nya konstlade identiteter på fullt fungerande kanaler genomdrevs av den av andra anledningar sparkade Mikael Olsson. Det är bra att han är väck. Men han har ändå lyckats knäcka generationers tv-vanor och därmed förändra allmän-tv:s publik för gott.

Den konstlade identitet som pressats på ettan och tvåan spolar 40 års förtroende mellan allmän-tv och svenska folket.

Inte kan den pågående digitaliseringen ursäkta en total sönderslagning av två fungerande kanalprofiler. Inte minst var tvåans framgångsrika regionala profilering just precis i tiden för allmän-tv i Europa.

När tv diskuteras i Sverige tigs alltid om att svensk allmän-tv är en del av det europeiska tv-landskapet. Allmän-tv:s hela framtid handlar om att institutionen vårdar sin publik med tanke på de mycket starka påtryckningarna i Bryssel mot allmän-tv som kommersiell tv bedriver sen länge med växande kraft.

Curmans allmän-tv anar nog att man ställt till det för sig med besked. I den nya kanalgeografin har företrädarna för svenskhet i tiden uppfunnit en helt ny programpunkt på ”Aktuellts” gamla lördagshalvtimme i ettan. Detta uppdrag kul har döpts till ”Brittisk komedi” . Det låter som ett rop på hjälp.

Kerstin Hallert ([email protected])