Ge oss matprogram som handlar om mat

TV
Foto: Andreas Lundberg
Kerstin Hallert.

Det krisar för vår kulturs största allmänintresse: maten. Det krisar därmed också inom vår tids största kulturinstitution, tv.

Aldrig har tv haft så många matprogram. Inget av dem handlar om mat.

Nyhetsbilder i all världens tv-kanaler på flammande väldiga bål av tusentals nödslaktade djur profilerar också den värld där tv aldrig ställt de rätta frågorna om hur maten kommer på bordet.

Ångesten och oron sprider sig nu som i Ingmar Bergmans pestberättelse ”Det sjunde inseglet” med den svarta kraften i Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen”.

Visst är matkrisen tv:s fel.

Det jamsande, duttande flummet i tv-köken är en evig påminnelse.

Livsmedelsetablissemanget behöver en tv som inte tiger.

Den kreativa unga kocken Tina Nordström i ”Mat” talar aldrig om odlings- och uppfödningsvillkor för de djur som blir de ingredienser hon använder eller funderar över sortiment och kvalitet i butikerna.

Hon skulle kunna om hon fick. Redaktionen vill inte.

Det ska tigas.

Det ska inte – aldrig nånsin

– sägas i svenska rutan att kocketablissemanget håller sig med helt egna leverantörer som vi andra inte får handla av. Varför gör kockarna så? För att den kvalitet proffsen kräver inte är tillgänglig på annat sätt förstås.

Mat uttrycker alltså mycket tydligt nivån på vårt lands demokrati.

När den skickliga dokumentärfilmaren Birgitta Svensson i ”Uppdrag Bryssel” uppmärksammar Marit Paulsen är grejen typiskt nog inte svensk och icke-svensk matdemokrati utan att följa hur tant Marit Paulsen förbereder sitt första tal på engelska.

Svensson bryr sig inte om mat inte ens när hon filmar vår mesta matmamma.

Inte ett enda matprogram funderar över resultaten av en för enorma skattepengar konstruerad svensk matpolitik.
I helvetet står svensk tv för humor heter det. Ånej. I helvetet står svensk tv för matinslagen

Jag ser däremot ständigt hur tv använder mat för att predika nationalistiska dogmer värdiga det forna Östeuropa.

En sån dogm är att svensk mat alltid är bäst eftersom tv aldrig granskar sanningshalten. En annan dogm är att allt hemskt och dåligt kommer från EU.

I matprogrammen förekommer aldrig priset per portion för rätterna som lagas. Tv kan tala högt om aids men aldrig nivån på pris och kvalitet på maten

Hur mycket programledarna än reser så tiger alla matprogram om att svenskar inte kan köpa vad andra folk tar för givet som ägg med värpningsdatum på kartongen och färskt smör.

När den internationella samarbetsorganisationen OECD nyligen kritiserade svensk matpolitik – prisnivån ligger tjugo procent över andra länders – så är det inte bara matprogrammen som tiger. Även magasins- och nyhetsprogrammen låtsas som ingenting. Att rapporten alls hördes beror på radions ekoredaktion. Som enda kanal gavs utrymme åt den matmedvetna journalisten Ingmarie Fromans iskallt sakliga redovisning.

I helvetet står svensk tv för humor heter det. Ånej. I helvetet står svensk tv för matinslagen.

När maten diskuterades 28 januari i en stor hearing fick publiken aldrig veta i förväg att programmet producerats med pengar från det mäktiga särintresset jordbruksdepartementet. Efter avslöjandet hände ingenting alls. Ingen tv-chef fick gå. Tystnaden fräter på tilltron till en tv i allmänhetens tjänst.

Mediemagasinet då? Ska det inte granska tv?

Inte borde allmän-tv:s förhållande till starka särintressen vara en tabufråga.

Och vem vill inte veta varför tv

inte tycker kunskap om produktions- och distributionsled bara får förekomma i matprogrammens inslag om vin? När det gäller vin diskuteras därtill ingående druvsorters odlingsvillkor och smakupplevelser till stor medvetenhet om prisvärdhet.

Tv:s uppgift är att slå vakt om de demokratiska värderingarna. Det innebär att demokratin behöver tv. Men inte vilken tv som helst. Vi har rätt till en tv som står på vår sida.

Ta bort flummandet om allt gottigottgott som lagas i kastrullen. Såna program handlar inte om mat. Mat är aldrig flum.

Därför ska vi ha matprogram som handlar om mat.