Låt tant Marita ta Curmans tv-arkiv

TV
Kerstin Hallert.

Varje lördag under tio minuter i ettan fram till klockan 21 visas sammanlagt nio avsnitt av en ny omgång Stockholmspärlor.

Det är minidokumentärer som med oändligt tålamod grävts fram av Jan Bergman ur tv:s stora kulturinstitution, arkivet.

Det är vackert nog. Men allra mest tänkvärt är att Bergman skapar mästerverk av ett material som nuvarande tv-ledningen inte bryr sig om.

Likgiltigheten påminner om att tv-chefen Maria Curman omger sig med en samling grabbiga neandertalare som inte förstår betydelsen av tillgång till bilder från förr. Man behöver inte ha sett många minuter Stockholmspärlor för att inse att det är dags för tant Marita Ulvskog att hoppa upp ur fållbänken.

Bergman vet att det unika materialet är uruselt katalogiserat. Om tv-ledningen ingenting gör ens för att slå vakt om den utrustning som behövs för att kunna spela upp materialet är det självfallet dags att staten griper in och befriar tv.

Gamla journalfilmer och tidigt tv-reportage tycker vi tittare är kul. De är rötter bakåt som alla behöver. Att de finns kvar handlar om att tv en gång använde dem som paus- och kulturinslag.

Skaka nu dina glänsande

guldlockar tant Marita och förvandla allmän-tv:s arkiv till en allmännyttig självständig institution. Avsikten är att ge svensk tv-publik fler program i fler tv-kanaler om ett svunnet Sverige.

Jan Bergmans kulturinsats måste bilda skola. I rader av serier har han i tysthet lyft fram bildernas eviga aktualitet.

De färska Stockholmspärlorna fångar 60-talets Sverige. Det är en tänkvärd epok. Tv-eran har knappt börjat. Bergman lär oss hur omsorgsfullt och diskret forna tiders journalfilmare arbetade.

När det färska mediet tv skickar ut sina egna är tonen föga sofistikerad. Klumpigheterna kan sväljas endast med åtskillig välvilja som ett nytt berättandes rättframhet. Och det är roligt hela tiden att påminnas om Sverige på tröskeln till en omvälvande social revolution, alltså tv-åldern.

Det är ett land av finrum som tv ännu inte omvandlat till vardagsrum med daglig gemenskap runt rutan. Klassamhällets många tabun sitter djupt. Man höll sig på sin kant.

Först med tv blev vi du med varandra.

Bara tv gav insikter och kunskap bortom klass och könsgränser. Alla såg samma program om kvällarna. Läskunnigheten fick en oslagbar skjuts när vi alla varenda dag läste tv:s textremsor.

Stockholmspärlorna påminner om långt mer än Stockholm. Vi påminns om tv:s plats som det nyttigaste redskapet i samhällets hävdande av de demokratiska värderingarna. Samtidigt var tidens motstånd mot tv benhårt. Inget annat land har satsat så ivrigt svettigt på undersökningar om tv-tittandets "påverkan" som om tv var en dumburk just för att det var så lätt tillgängligt.

Bergmans bilder berättar

en helt annan story. Sverige behövde tv för att skapa ett bättre samhälle.

Den amerikanska versionen av Robinson kallas Survivor. Programmet har slagit alla rekord med nära 29 miljoner tittare under februari. Kulturfenomenet besvärar den amerikanska tv-akademin som varje år delar ut Emmypriset för bästa program i stor direktsänd gala.

Ledamöterna i den 55-åriga akademin – proffs ur tv-industrin – anser inte att Survivor står för rumsren tv.

Det sker ingen förnyelse av tv när genren vädjar till det sämsta i envar heter det. Farhågorna har fog för sig: genren har knoppat av shower där deltagare jagar motståndare med vapen.

Akademin har nu bestämt att genren inte får vara bland de kategorier som belönas på bästa sändningstid under tv-galan.

I tittarsiffrornas USA är alltså tittarsiffror inte allt.

Det är annat än den breda förnöjsamheten inom vår svenska icke-kommersiella allmän-tv.

Kerstin Hallert

ARTIKELN HANDLAR OM