Det pratas för lite i svensk tv

TV
Foto: Andreas Lundberg

Inget gör tv så nervöst som den unga tv-publiken mellan 12 och 17 år. Uppvuxen med flera tv-apparater, fjärrkontroll och internet har tonåringarna utvecklat ett tittarmönster som skiljer sig från tidigare generationers.

Till skillnad från vuxengenerationen saknas upplevelsen av tv som möbel för samvaro. Tittarmönstret går mot ensamhet.

Och tonåringar behöver diskussioner. När exempelvis var sjunde elev i Sörmland i en färsk enkät inte anser sig kunna ta ställning för eller emot nazismen har ett aldrig så omfattande tv-tittande inte varit mycket till fostran i det riktigt viktiga, nämligen begrepp om de demokratiska värderingarna.

Allmän-tv, antingen den är reklamfri eller kommersiellt finansierad, har av regering och riksdag som särskild målsättning att slå vakt om de värderingarna. Samhället behöver tv för att förnya och vitalisera demokratin. Det finns inget nyttigare redskap än tv i det arbetet. Hur ska en sån tv arbeta?
De fåtaliga diskussions- programmen – ”Debatt” och ”Svart eller vitt” – är akrobatik mot klockan

Fyrans skakande porträtt av arbetssituationen för lärare och elever i serien ”Skolan” är ett exempel på just den granskning som samhället behöver. Serien är utan tvivel vårens mest angelägna, inte bara genom oslagbart allmänintresse. Genom att skildra den dagliga arbetssituationen i klassrummen och bland lärarna profileras en skola där vi med isande tydlighet ser att medvetenhet om de värderingar som samhället bygger på förintas av kaos och frustration. Fostran till demokrati sitter löst när arbetsglädjen är borta.

Men fyran liksom så ofta ettan och tvåan är inte lika intresserade av att den andra biten i den viktiga målsättningen att slå vakt om demokratin. Man följer inte upp sina granskningar med en rejäl studiodebatt. Och debatten är lika viktig som granskningen.

Vi måste ju tala med varandra.

Slutsatser måste dras. Politikerna som alla förespråkar en granskande tv måste självfallet leva upp till ansvaret. De ska se tv-publiken i ögat. De har säkert inget emot det heller.

I svensk tv är rejäla studiodebatter – och då menar jag gott om tid och många röster – en medborgarfostran satt på undantag.

De fåtaliga diskussionsprogrammen – ”Debatt” och ”Svart eller vitt” – är akrobatik mot klockan i likhet med utfrågningarna i morgon-tv.

Argumentation och respekt för andras uppfattningar får svensk tv-publik mer av hos Oprah Winfrey och amerikanska familjeserier.

Europeisk tv går ett steg längre. Där satsas medvetet på regelbundet återkommande stora pratkalas med vanligt folk om dagens frågor. Här respekteras att alla inte tycker lika. Men här hymlas heller inte om var gränserna går. Ingen svävar i okunnighet om innebörden av en demokrati i tiden.

Fransk tv:s två allmänkanaler sänder praktiskt taget varje kväll 90 minuter långa debatter med omsorgsfull blandning av åldrar, yrken, religiös tillhörighet, kön och hudfärg. Politiker medverkar sällan. En tv så tydligt inriktad på att lyssna står för kunskap. Inte för inte är kunskaps-tv en genre på framväxt. I Sverige profilerar svenskspråkiga kabelkanalen K-World just hur spännande genren är med svensk premiär exempelvis för det genomarbetade hisnande kulturprogrammet ”South Bank Show”.

En amerikansk undersökning av 12–17- åringarnas tv-tittande visar att pojkar sitter längre framför tv:n för att se sport med våldsamma inslag och komedier. Flickor ser mindre och väljer sexintriger med känslotrassel. Gemensamt är ett lika intensivt som oberäkneligt intresse för programmen. Eftersom amerikansk tv till skillnad från europeisk saknar stora debattprogram får tonåringars ensamma upplevelser delas med osynliga kompisar på nätet.

Visst, så gör ungdomar i Sverige också.

Men visst ska Sverige ha en mer europeisk inriktning.

Fyrans serie om skolan darrade inte på manschetten om problemen. Nu ska vi ha rejäla tv-debatter som lika självklart vågar stå i annat än tittarsiffrornas tjänst.

Kerstin Hallert ([email protected])