Vem sålde in det osynliga fartyget?

TV
Foto: Andreas Lundberg

Påskens märkligaste nyhetsinslag fanns i all världens tv-kanaler. Det handlade om barnslaveri på afrikanska.

Ett fartyg skulle vara på väg utefter afrikanska västkusten för att dumpa en last barn på plantager. Snart meddelades att fartyget var försvunnet sen två veckor med mat och vatten för fyra dagar. En dag hette det att kaptenen sannolikt kastat en del av barnen överbord för att slippa den internationella tv-världens kameror.

Barnslaveriet hade vid det laget blivit action för miljoner. Ett brittiskt tv-team letade upp en by som kunde visa upp en ung före detta slav som såväl talade god engelska som kunde ge allt vad intervjuarna kunde önska av uppgifter om stryk och slit.

Däremot letade inget tv-team efter den som sålt in det osynliga fartyget i all världens kanaler. Barnlasten hördes aldrig av.

Men fyrans faddergala på annandagen slog i alla fall rekord i nya faddrar för utsatta barn.

Treans ”Silikon” greppar spralligt glatt och ivrigt veckopressens säljande format: utseende, relationer och sex.

Här finns inget av ”Söndagsöppets” stendöva glittrighet gentemot såväl medverkande som publik. ”Silikon” har det engagemang som kallas charm. Med alltfler program med samma målgrupp kan bara konstateras att charm är en bristvara.

Tvåans ”Vera” exempelvis sliter i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. Tvåan sänder ”Ramp” producerat av utbildningsradion med tillägget att vilja vara ett ungt kultur- och vetenskapsprogram men lika kroppsfixerat som alla andra.
Bort med det ständiga tjatet med att skriva

till programmens nätsidor

”Silikon” har liksom femmans nya ”Roomservice” förstått att inredning är ett ämne allmän-tv struntar i för målgruppen. Fältet fritt alltså för inskolning av en ung formbar publik med pengar i den klasslösa svenskhetens enhetsmallar. Vitrinskåp med inbyggd belysning ska från tonåren ses som en självklar detalj i mödorna att överbrygga segregation i samhället.

När ska då inredarna ta itu med mallarna som styr inramningarna av rader av populära tv-program? Inför detta är vi tittare maktlösa.

Värst ser det ut i ettan och tvåan.

”Livslust” exempelvis har placerats i en interiör värdig en gammal pilsnerfilm om skumma direktörer.

”Go’kvälls” prathörna är ett fall för 50-talets Ikeakatalog. Faluröda fåtöljer runt soffbord för tanken till en halva ljummet kaffe med en mazarin av halvfabrikat. Bättre upp för programledaren Suzanne Axells oslagbara äkthet i jobbet!

Prathörnan i ”Söndagsöppet” har vita blänkande soffor i ett program kallat familjeunderhållning. Här har man lyckats skapa den vräkiga opersonlighetens eget Mount Everest.

Ettans morgonstudio är raka motsatsen, idel second hand från närmsta socialkontor. Rimmar fint med den anklagande ton programledarna odlar. Notera satsbordet i glas från tippen och två ljusstakar för tomtar på loftet.

Enda programmet om böcker – ”Röda rummet” – har dock varken bokhyllor, gardinarrangemang, fåtöljer, soffor eller soffbord. Här gäller befriande kala bord. I ”Uppdrag granskning” står Kattis Ahlström vid ett högt runt minibord som i en espressobar.

Den röda respektive blåa logon, det vill säga symbolerna för ettan och tvåan, understryker att allmän-tv är stolt och glad över sin stilmässiga osäkerhet.

För övrigt bort med det pockande, ständiga tjatet att inför sändningar, under sändningar och efter sändningar skriva till programmens nätsidor.

Publiken är väl ingen underrättelsetjänst åt storebrors- tv.

Kerstin Hallert

ARTIKELN HANDLAR OM