Verklighets-tv – rätten att vara supervanlig i tv

TV
Foto: Andreas Lundberg

I svenska rutan var det ”Robinson” som präglade begreppet verklighets-tv för publiken.

Men genren kräver inte alls en exotisk öde ö utan som ”Big Brother” visat går det lika bra att isolera den omsorgsfullt utvalda skaran så kallade vanliga människor i ett hus där de följs dygnet om.

Resultatet är tittarsiffror som slår alla rekord och en intensiv debatt om programformen.

Inte är tv en passiviserande kultur precis.

Sverige är unikt genom att reklamfria allmän-tv valt att distribuera ”Robinson” producerat av ett kommersiellt bolag. Företagets motiv är behovet av tittarsiffror trots att poängen med reklamfri allmän-tv ska vara att uppmuntra kreativitet och god underhållning fri från den kommersiella tv:ns villkor.

Tänkvärt är att efterföljarna i genren som tagit formen av så kallade dokusåpor antingen de synts i trean eller femman aldrig kunnat konkurrera med ”Robinson” i popularitet. Frågan har snarare blivit hur länge ”Robinson” ska hålla. Det var inte alls självklart med en ny omgång. Frågan är om verklighets-tv kan vara kreativ. Inslagen är ju en illusion om verklighet präglad av kommersiell tv:s anspråk på vinst åt rader av parter.

Ändå sker under. Jag har sett verklighets-tv debutera i Frankrike.

Som svensk drar man lätt på mun åt den uppståndelse som Frankrikes minsta kommersiella underhållningskanal med starka tyska ägarintressen – M 6 – startat med ”Loft story”, en variant pa ”Big Brother”. Elva ungdomar mellan 20 och 29 år lever instängda i ett 230 kvadratmeters Ikeainrett hus med pool. De följs dygnet runt av 26 kameror under 70 dagar, jodå också på toaletten. Men toalettbesöken följs endast av fyra psykiatrer. Första pris blir i sinom tid huset självt dock utan kamerabevakning värt cirka 3 miljoner kr. Men framför allt blev deltagarna Frankrikes mesta kändisar efter de första dagarna. Avhoppare och utröstade hyllas som hjältar med lönsamma knäck och triumfartade framträdanden exempelvis under filmfestivalen i Cannes. Indignerade motdemonstranter har samtidigt attackerat studioområdet med tomater och ägg.
Det är som om könsrollsmönstren brutits i takt med det nya sättet att synas i tv

Vad är då farligheten i den i jämförelse gripande oskyldiga ”Loft story”?

Serien följs nu av 72 sajter vid sidan av den egna officiella. Respektabla dagstidningen Le Monde ökade upplagan med 10 procent genom att lägga artiklar om ”Loft story” på första sidan ett antal gånger.

Populariteten bland de unga gör att politikerna ligger lågt. Ung radikal oräddhet är idag att som blonda Delphine fråga rumskompisarna vem som pruttat. Samma sak med lagets lekar med kondomer på näsan.

Tittarstorm utbröt när den strippande blondinen Loana badade naken med studenten Jean-Edouard i poolen. Producenterna stängde nämligen av kamerorna i det kritiska ögonblicket. När paret gjorde slut slogs alla rekord med 40 procent av tv-publiken andlös framför rutan. Lägg till det att publiken vid sidan av deltagarna röstar om vilka som ska bort.

Vissa regler måste följas enligt fransk lag: inte visa när deltagarna röker eller dricker alkohol. Häromdagen deklarerades också rätt till dagliga pauser utan övervakning.

Familjeministern och kulturministern – båda kvinnor – talar om en skam för fransk kultur, ivrigt stöttade av den parisiska tyckareliten som talar om ett Frankrike som tråkar ut sig till döds: sändningen har inte en bok, inte en penna, inte en tanke, heter det apropå deltagarnas enkla sätt att uttrycka sig.

I själva verket har de ett språk som tv aldrig släppt fram. Inte minst tänkvärt är att se de unga männen städa och pyssla, trösta och tala ut som vilken tjej som helst. Det är som om könsrollsmönstren brutits i takt med det nya sättet att synas i tv.

Den hittills mäktigaste kommersiella kanalen TF 1 ser sina tittarsiffror rasa. I sommar först lanserar kanalen sin version av ”Robinson”, den första på franska.

Oron är befogad. ”Loft story” är först på plan i en genre som snabbt kan tappa greppet om publiken, som i Sverige.

Värst av allt, ”Loft story” har lagt beslag på den attraktiva unga publiken som för första gången fått en sändning där det märkvärdiga är rätten att vara supervanlig. Unga Frankrike har fått sitt eget ”Fucking Åmål”.

Inget dåligt resultat av en för oss svenskar uttänjd programform i tv-världen.

Kerstin Hallert ([email protected])