Rydén förvandlade Norén till en ynkrygg

TV
Kerstin Hallert, Aftonbladets tv-krönikör.

Det enda som kan skaka liv

i nationen är ett program i tv visar Folke Rydén som gjorde årets dokumentär om Sverige utifrån morden på polismännen i Malexander. Det är en milstolpe i svensk tv-historia. Debatten efteråt har släppt loss vad som länge väntat på att komma fram. Med små medel har Rydén på amerikanskt tv-vis arbetat med kontraster: många röster från vanligt folk i Malexander som visar att inget glömts samtidigt som Rydén ser att det tigs om det som är lika viktigt som domen över polismördarna. Han menar att vägen till morden byggts av fegisar och sjabblare bland myndigheter och kulturetablissemang. Rydén protesterar mot att sjabblarna som inget förlorat tvärtom befordrats och att den moraliska fegheten sitter trygg. Greppet är inte nytt – det som ger Rydén kraft är att han med iskallt raseri i demokratins namn utkräver ansvar där lagen tiger.

Rydén är en märklig tv-journalist

, i kraft av sin obundenhet till det politiskt korrekta starkt sammansvetsade mediaetablissemanget. Han är inte rädd att utmana Prestige och Världsberömmelse, alltså att utmana Riksteaterns konstnärlige ledare Lars Norén. Och här uppstår inget dåligt drama för en tv-intresserad. I det lilla sammansvetsade tv-landet Sverige förstår inte många försedda med prestige och ställning att tv är en förintande kraft i samhället.

Jag minns exempelvis hur i somras Anita Jekander i ”Aktuellt” intervjuade en just åtalad Jesus Alcalá. Han tog emot tv som gällde det en kompisträff. Han hade glömt att Jekander inte var en kompis utan hur lätt som helst kunde förstöra hans image och därmed krossa hans anseende för alltid. Det skedde också. På fem minuter hade Anita förintat honom och förvandlat en samhällskritiker till en ynklig lögnare. Inslaget blev en isande uppvisning i betydelsen av att begripa sig på tv.

Lars Norén har nu drabbats av samma fenomen. Blixtsnabbt tog Rydén Noréns image och förvandlade den världsberömde dramatikern till en ynkrygg. Det är Noréns eget fel att han lät det gå därhän. Han fick alla chanser av Rydén men avvisade dem allihop med kokett arrogans. Det straffar sig att inte begripa sig på tv. Norén lika litet som Alcalá har kvar en enda gnutta anseende. Vad ska Norén göra resten av sitt liv? Vad han än skriver framöver är han för publiken en evig påminnelse om konstnären som ynkrygg. Inte ens samvetslösheten fick han ha kvar.

Rydén å sin sida personifierar tv:s egen särart: att synliggöra det osynliga för miljoner.

Rydéns journalistik har samma glöd som Tom Alandh, men till skillnad från Alandh är Rydén inte bara skolad i USA, han arbetar friare än någon annan dokumentärfilmare. Obesvärat går han ut med ett nittio minuter långt program i en tv där en knapp timme är internationell norm. Han har en avundsvärd tillgång till en stor kompetent redaktion i arbetet på att utveckla motbilden till nyhetsreportagens snuttifierande inslag. Visst är Rydén subjektiv i sina skickliga kompositioner och än sen – det är debatten han vill ha, uppmärksamheten som visar att han nuddat vid det som måste debatteras i en tv som vill vara en drivkraft för ett bättre samhälle. Rader av internationellt prisbelönta dokumentärer ingår i Rydéns bagage. Han vet vad han vill med tv. Han satsar där andra darrar på manschetten.

Satsar på det som måste

talas högt om gör också ”Mosaik”, som utvecklats till ett angeläget program, senast med det starka reportaget om ungdomar på behandlingshem, hisnande många med invandrarursprung. Handlaget är friskt osentimentalt och inkännande och bäst av allt: aldrig någonsin jäktat.

Missa inte jazz-serien lördagkvällar i ettan – en rolig, överdådig påminnelse också om en kräsen inköpare, kulturdoldisen Urban Lasson, aldrig inbjuden att berätta i något enda kulturprogram i rutan.

Kerstin Hallert