I svensk tv-politik är det alltid rötmånad

Vad är meningen med

TV

”Bokbussen”, presenterat som kulturprogram i ettan torsdagar? Tonen ska vara lättsam, javisst, men greppet är som i vilken engelskspråkig kommersiell kanal som helst. Folkbildning har förvandlats till en fråga om tittare. And how!

Varmed upphör ”Bokbussen” också att agera i enlighet med en medveten reklamfri allmän-tv i tiden. Det kommersiella greppet i all ära men ”Bokbussen” lyckas inte heller leva upp till professionalismen hos sina kommersiella förebilder.

Redan programledarens sömngångaraktiga liknöjdhet profilerar avsaknad av den kommersiella tv-världens krav oavsett genre, att varje sändning ska ha engagerade kunniga och vakna programledare. Skärpta frågor drar alltid publik.

John Chrispinsson har flera års erfarenhet av att leda kulturprogram men i ”Bokbussen” är han oigenkännlig om det nu beror på ”Bokbussens” val av böcker i sändningen eller på att han snabbt tröttnat på rollen som okritisk pr-kille för exempelvis senaste bilderboken om drottningen.

”Bokbussen” använder dessutom bokhyllan för att få audiens hos kändisar eftersom det Sverige som inte synts femtielva gånger i tv inte existerar för tv.

Redaktionen har rekryterats så att det ska bli omöjligt att spegla ett djupt och äkta intresse ute i landet för boken. Audiensen hemma vid bokhyllan hos superkändisen Amelia Adamo var lika påklädd som naken. Självfallet missade redaktionen det verkligt intressanta med Amelias berättande om sitt bibliotek. För henne är bokhyllan mer än en kul inredningsdetalj. Boken är hos henne en kommersiell idé, det vill säga hon driver en egen bokklubb.

Likväl avbröts hon aldrig med minsta motfråga om exempelvis det presenterade urvalet i rutan var en del av hennes strategi för sin bokklubb. Amelias dubbla roll som medverkande i ett bokprogram ville ”Bokbussen” skulle sakna allmänintresse. ”Bokbussen” har lika fel som i synen på folkbildning.

Sverige utanför Stockholm ska vara som ”Gästgivargår’n” betonade Stefan Jarl i sin poetiska och ändå märkligt opersonliga skildring av ett år med den häftige krögaren i västgötska Forshem .

Obetalbara scener med lokal kantarellplockare i luren liksom Jarls grepp att låta liten flicka stava sig genom finesserna på matsedeln medan krögaren beskriver dem till hungrig gäst i telefon profilerar vilken pangfilm Jarl kunnat göra om han tagit mer tid på sig. Nu var han för stressad för att lyssna när krögaren lyfte fram matkulturens sensuella artisteri där han stolt berättade om arvet från mormorsmor och nedåt. Jarl flydde dimensionerna i det fingertoppskänsliga budskapet. För Jarl är mat inte magi. Stumt och diffust handskades han med kärnan i krögarfilosofin: glädjen i att kunna ge glädje.

Här fanns ingen redovisad matupplevelse. Inga gäster sågs vid tallrikarna spricka ut i innerlig tacksamhet över krögarens magnifika gräddsås. Jarl valde opersonliga schabloner till naturbilder som ville han se krogen som tidernas Disneyland.

Synd på en så läcker krögare.

Varför missade varenda tv-kanal

att det häromdagen var Marilyn Monroes 75-årsdag när antika program i övrigt har högsäsong i rutan?

På bästa tid visas alltså i fyran stenåldersfenomenet ”Pang i bygget” medan ettan lanserar danska kungalängder berättade för längesen av drottning Margrethe själv. Malpåsarna är över oss.

Under tiden har tant Marita Ulvskogs av ingen granskade och än mindre sparkade medieråd Lars Marén schabblat med fyrans koncessionsavgift så att staten under våren forlorat 200 miljoner.

Om detta tigs det i tv-nyheterna som vore det anbefallt från högsta ort.

I svensk tv-politik är det alltid rötmånad.

Kerstin Hallert ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM