Göteborg blev ett makabert Grönköping

TV

Tv-dramat i Göteborg bevittnades av 2 000 internationella journalister. Det var inget önskeläge för en liten nation med höga tankar om sin förträfflighet.

Inte så att den internationella närvaron precis synts i de svenska nyhetsprogrammens kommentarer.

Tv-läxan från Göteborg är dock inte mindre viktig för det – vi styr inte själva över bilden av Sverige.

Hur svenskt handlande bedöms angår alla. Internationella tv-kanalers syn på hur Göteborg förvandlades från gästfri sommarstad till symbolen för vandalism och förstörelse var action för miljoner. Och lika snabbt riktade den internationella bevakningen in sig på hur det kunde gå därhän. Och då krossades Sverigebilden bums. Justitieministern framträdde, som BBC World uttryckte det, uselt informerad efter en kväll när polisväsendet avslöjades med att skjuta skarpt mot demonstranter.

Inslagen var korta, men upprepades dygnet om i sändningar över hela klotet. Sverige hade blivit ett makabert Grönköping där polisen agerade, som BBC World sade, ”töntigt militärt” där man sköt skarpt och tillät att hästar skadades svårt.

Ett annat inslag, flitigt använt av amerikanska CNN, som de europeiska tv-länderna visade, var franske presidenten Chirac som på engelska manade Göran Persson till andra metoder – ”folk kan ju dö” som Chirac förklarade.
Polisen agerade, som BBC World sade, ”töntigt militärt” där man sköt skarpt och tillät att hästar skadades svårt

Det tänkvärda är att den internationella nolltoleransen mot det svenska handlaget resulterat i att svensk tv:s nyhetsbedömare i sin tur visar absolut nolltolerans mot internationell tv:s förskräckelse inför det svenska handlaget.

I svensk tv, däremot, går Göteborg inte alls till hävderna som ett televiserat förintande av vår image. Nederlaget döljs med svensk samförståndsanda. En utredning tillsätts och inga höjdare (som till exempel rikspolischefen) hoppar av på löpande band som sker utanför våra gränser vid motsvarande nationella skandaler.

Här kör tv hårdare än någonsin med kungligt silverbröllop. Med hovmästarstrikt underdånighet nalkades Sven Strömberg drottningen. Kletigheten var där, förstås. I alla fall som när Strömberg frågar drottningen hur hon har tänkt sig åldrandet med tanke på att hennes mor drabbades av demens.

Drottningen för sin del är efter 25 år i Sverige stolt över att ha sagt ifrån i fråga om pedofili. Det har ingen drottning gjort före henne, det medges.

Men det framstår inte som en vidare lustfylld karriär för den glittrande flicka, som en gång gifte sig till drottning, att samhörigheten med Sverige efter 25 år på vackra svenska slott med man och barn inte utvecklade någonting annat kulturengagemang än kamp mot pedofili.

En helt annan vinkling på drottninglivet profilerar dansk tv i serien där drottning Margrethe berättar sitt lands historia. Här profileras samhörigheten med landet med greppet att se Danmark som en passion och ett äventyr. Kunnigt och engagerat berättar drottningen om ett Danmark som tillhör alla, antingen det handlar om överdådigt sköna gemak eller gamla svartvita journalfilmer kring gemensamma upplevelser.

Hon bjussar. Livsglädjen är smittande.

Det handlar om konsten att arbeta med mer än tittarsiffror i huvudet. Dansk tv arbetar med en idé.

Tanken att profilera svensk historia och kultur som passion och äventyr har aldrig prövats i svensk tv i umgänget med dagens kungligheter.

Det är säkert ingen tillfällighet att kungligheterna är hela nationens socialsekreterare i tv.

Det nymornade intresset för republik har fått fart av ett ensidigt grepp om silverbröllopsparet.

Kerstin Hallert

ARTIKELN HANDLAR OM