Stor dramatik utan svettiga djungelöar

TV

Medge att du inte kan låta bli att titta på "Bingolotto", landets mesta reality show med inbyggt drag från avgrunden.

Automatiken i programmets datastyrda bingospel är det löftesrika förspelet till de starka krafter som sätts i rörelse när tv-ljuset faller på vanligt folk, lika ovana vid tv, som disciplinen är oklanderlig bland sändningens omsorgsfullt utvalda proffsartister.

Sveriges största familjeunderhållning med rekordsiffran 3,5 miljoner tittare till omväxling mot sedvanliga en och en halv miljon lördag efter lördag, var först i tv-världen med medverkan av vanligt folk helt utan manus (tv-världen definierar reality show som underhållning utan skrivet manus) och utvalda genom siffra på en bingolott. Det brukar heta att "Vem vill bli miljonär" är pionjären i reality show, men det är helsvenska programidén "Bingolotto" som inleder tv-revolutionen med vanligt folk som huvudpersoner i underhållningen.

Dessutom är syftet med "Bingolotto" inte ens att i första hand dra in pengar åt annonsörer och fyrans ägare. Grundidén är att sponsra folkrörelsen idrotten. Må vara att det ena inte utesluter det andra. Men än sen. Inget annat tv-land har en kommersiell kanal vars största publikframgång står på ideell grund.

Till skillnad från kunskapstävlingarna i rutan kan de medverkande i "Bingolotto" inte med insikter eller strategier påverka nivån på vinsten. Visst det är vinst varenda gång, men än sen. Den enskilde är berövad alla möjligheter att göra något åt sin situation. Lasse Kronér öppnar låda, leker med stege och snurrar på hjul, utifrån förslag på nummer. Programmets finess är maktlösheten, vilket gör att "Bingolotto" bakom trivseln är rutans stora reality show där dramat inte behöver svettiga djungelöar. Studion är stinn av kraften i själva ovissheten bland de medverkande, som ovana vid tv ska hantera sina känslor inför den stora maktlösheten. Programledaren ska å sin sida som tjurfäktaren utmana och locka styrkan.

Här visar Lasse Kronér absolut gehör. Hans fingertoppskänsliga kontakter mellan publik och scen är en höjdare.

Nya serien i tvåan "Retur" på söndagar från Göteborg har en kul programidé: att ge historiska återblickar på nutida fenomen. Utförandet av uppslagen håller inte samma klass, trots levande entusiasm i programledaren John Carlssons röst. Man saknar en redaktion med historikerns vana vid presentation och struktur. Greppet att låta telefonens historia i vårt land kommenteras av pladdriga amatörer som etnologer, istället för nån av de många proffshistoriker som går omkring livs levande, också i Göteborg, betydde exempelvis att missa rader av viktiga sammanhang. Missarna handlar förstås också om att ansvariga inom tv inte sett till att prisbelönte proffshistoriker Hans Villius lärt upp nya generationer inom huset. Vad ska de offentliga miljarderna till företaget användas till om inte för att slå vakt om

standarden i rutan?

Knepet är som bekant är nuvarande tv-chefen fru Jutterström överhuvud inte är intresserad av tv-program. Hon går in för projekt som inget har med förbättringar av integriteten för allmän-tv att göra.

Tv-tittaren ska nöja sig med exempelvis samma inslag i "Rapport" och "Aktuellt" varenda dag, medan hon bygger vad hon utlovar ska bli Sveriges största nyhetssajt på nätet.

En tv-chef som tror att offentliga miljarder är till för att konkurrera med de på marknaden för sina liv kämpande tidningarna och deras nyhetssajter arbetar inte med tv. Satsa på tv-program eller avgå.

ARTIKELN HANDLAR OM