Olof Palme hade rätt om Henry Kissinger

TV

Världen blir aldrig densamma efter den 11 september heter det. För dokumentären har en avgrund bildats mellan de traditionella personligt berättade skildringarna och de nya hårda bästsäljande dokumentärerna som belyser situationer publiken redan känner genom nyhetssändningarna.

Med nya grepp om detaljer skruvas dramat åt ett par varv till. Tv-festivalen ”Sunny Side of the Docs” i Marseille, helt ägnad dokumentären, hade inte för inte Sheila Nevins som hedersgäst. Hon ansvarar för dokumentären i amerikanska kabelföretaget HBO som i sin tur byggt sin framgång på att varva sport, serier (Sopranos) och dokumentärer. Nu är hon först ute på marknaden med en dokumentär om den 11 september, ”In Memoriam”, en skickligt genomförd nerklippning av ett gigantiskt bildmaterial till en timme, visad för amerikansk publik i maj och för världen i övrigt via nyhetskanalen CNN fem gånger sista veckan i juni.

I Marseille vill Nevins inte erkänna betydelsen av att vara först ute med effekter som torde koka över lagom till ettårsminnet i höst. Hon tipsar anspråkslöst om konsten att göra säljande dokumentärer. Berättandet, försäkrar hon, måste vara sexigt.

Med det menar Nevins precision och fräckhet i greppet om detaljerna. ”In Memoriam” låter exempelvis mobiltelefonen skapa närhet med återgivandet av offrens sista hälsningar till sina anhöriga. Varningar till publiken på förhand minskar förstås inte tittarsiffrorna.

Nevins nickar när hon under festivalens debatter hör britterna arrogant fara ut mot franska dokumentärfilmare med anklagelser om för omständligt berättande. För henne är det obegripligt att dokumentären kan utvecklas under annat tryck än en kommersiell nyhetsindustri.

Men självklart utvecklas dokumentären trots villkoren i just det trycket. Pinfärska ”Stealing the fire” tog exempelvis fem år att göra i brist på kommersiell uppbackning. Det hjälpte inte att de två fristående producenterna John Friedman och Eric Nadler gjort internationellt genombrott med dokumentären ”Hotel Terminus” (om Klaus Barbie) belönad av den amerikanska tv-akademin.

”Stealing the fire” skildrar en förrädare av vår tid, tysken Karl-Heinz Schaab, som till Irak sålde tekniken att framställa berikat uran med centrifug för kärnvapentillverkning. Schaab släpptes diskret trots förräderidom, enligt Friedman för att tyska regeringen inte ville ha skriverier i en fråga med ångor från Hitlerepoken.

Det kommer alltid att finnas folk som är villiga att sälja hemligheter för pengar konstaterar filmen. Det oförlåtliga är samhällen som tiger.

– Inga företrädare för den tyska regeringen ville svara på våra frågor trots tyska företags agerande, säger Friedman apropå programmets isande besked från den intervjuade avhoppade chefen för det irakiska kärnvapenprogrammet.

Inte heller är den dag när terrorister anfaller med kärnvapen i bagaget så avlägsen. I det perspektivet är den 11 september en blek föraning, konstaterar denna suveränt klippta och obekväma dokumentär.

Tyska dokumentären ”Fallet Kissinger” har inspirerats av brittiske journalisten Christopher Hitchens bevis för att fredspristagaren Henry Kissinger offrat tusentals liv i Chile och Vietnam av ingen annan anledning än egen maktlystnad. För en svensk blir programmets spännande analys en påminnelse om modet hos Olof Palme. Här finns nämligen svart på vitt på att Palme hade rätt från början till slut i sina fördömanden av den politik Kissinger företrädde. Nu 30 år efteråt har Sverige valt att tiga ihjäl hans minne. Här är dokumentären som behövs.

Statstelevisionen däremot satsar på semester.