Victoria lysande prinsessa i tv-åldern

TV

Lasse Berghagen i all ära men vem profilerar säkraste greppet om tv-publiken om inte kronprinsessan, svenska historiens mest unika tronföljare. Mer än någon annan kunglighet är hon direkt skolad för tv-ålderns samhälle med personliga tillgångar som rapphet i repliken, en välmöblerad skalle och de många generösa leenden hon ärvt av sin ojämförliga mamma. Handlaget med tv:s födelsedagsfirande blev också ett lysande examensarbete.

Victoria hanterade obesvärat tv:s uppsättning hårt stressade intervjuare tyngda av insikten av att en företrädare för monarkin idag är en konkurrensmedveten spelare på en kommersiell marknad. En tv-intervjuare märkt av tv:s kroniska åldersfixering påstod exempelvis att 25-årsdagen är en milstolpe. Victorias raka svar borde bli en klassiker:

”Det är bara ni i media som tycker så. Det tycker inte jag.”

Det troliga är att tv kommer att hämnas raka påpekanden av den karaktären. Vi kan räkna med att tv upprepar sina spekulationer om livskris vid varenda tv-sänd födelsedag i fortsättningen. Victoria marknadsför ju en bransch som tv gjort till ett varumärke bland andra. För henne gäller samma obönhörliga villkor som för vilken elitidrottare som helst. Skillnaden är att för Victoria tar tävlingssäsongen aldrig slut.

Dags för Victoria alltså att besinna det kommersiella samhällets tävlingsregler. I tv suckade hon exempelvis över att hennes privata vänner drabbas av rampljuset för att hon är så uppmärksammad. Hon tror väl ändå inte att om hon gör ett bra jobb så att hon kan räkna med undantag från de delar av villkoren på den kommersiella marknaden som hon ogillar. Situationen är emellertid som den är: i tv-åldern är Victorias framtid en fråga om att hålla sig kvar på just den marknaden. Dessvärre finns ingen tv-intervjuare som intresserar sig för tv-åldern, det enda som gör Victorias ålder spännande.

Roliga repriser i sommarrutan är alltid uppbådet historiska återblickar antingen som i Jan Bergmans utsökta ”Stockholmspärlor” eller ”Herman Lindqvists bästa historier”. Stockholmspärlorna, mödosamt framvaskade ur tv:s stora skattkammare, är dokument som skulle få ännu mer lyster med kommentarer från professionella historiker med senaste nytt från forskningsfronten.

Återanvändning är en knepighet som mår bäst av naturliga kontakter med universiteten, en tillgång som dagens tv saknar. Samma sak med Herman Lindqvist och hans återuppväckande i tv av en skön föreläsartradition. Till skillnad från forna tiders föreläsare ligger Herman lågt med den egna profilen och låter istället bilder och text bygga överdådiga äventyr av det förflutna till detaljer bara han hittar. Men också här kastar tv ut reprisen i rutan utan att bry sig över att några år gått sen serien gjordes. Journalisten Hermans förmåga att göra svensk historia synlig balanseras aldrig av synliggörande av vad dom vet på universiteten. Tv-historia får vi överhuvud aldrig höra om.

Arne Weises egenartade presentationer av ”Minnenas television” sätter aldrig in seriens suveräna inslag i den tid när de gjordes. Han har visserligen funnits vid tv i många år men ändå får vi inget veta om den praktfulla kulturinstitution som Sveriges Television en gång var med projekt som för dagens tittare blir en påminnelse om vad man fick för pengarna.

Inte ens när ”Minnenas television” visar inspelningar från åren när tv hade egen teaterensemble tycker Weise att vi ska få minsta inblick i en epok när tv var mer än Kalle Anka och sexsiffriga löner åt cheferna.