Ainbusk ska slå världen med häpnad

”Vi ska släppa en ny skiva hösten 2003”

Foto: Magnus Sandberg
TV

Tjugo år som grupp. Medgångar och motgångar. Fyra tjejer från den lilla byn Bullerby på sydöstra Gotland som hyrde Göta Lejon för att de tyckte att de behövdes. Sedan dess har Ainbusk erövrat världen. I alla fall om världen är Gotland och Sverige. Och det är den väl?

Ett par minuter över två kliver Josefin Nilsson kliver ur en taxi. Med ett stort leende meddelar hon att hennes syster Marie Nilsson-Lind har tagit fel på tiden och blir sen. Det brukar vara tvärt om. Sedan berättar hon om problemen med att ha semester.

– Jag vet inte hur man gör. Det är rätt komiskt när syrran säger åt mig att jag måste skynda mig att vila och ta det lugnt, säger Josefin. Jag har varit på Gotland en sväng och nu ska jag nog sticka iväg någonstans. Jag behöver några dagar för att vara introvert och bara skita i allting. Är jag kvar i stan är det alltid någon man vill träffa.

– Ja, det är jättekonstigt, fortsätter Marie, som dykt upp till slut. Man är ju van att svettas på någon chartertripp under ledigheten, men att det är så här varmt hemma och vi inte behöver jobba. Det är ovant.

– Vi har ledigt och ska njuta av svensk sommar, säger Josefin

– Och det gör vi? Eller Anneli och Bittis njuter i alla fall, säger Marie. De har ungarna och är vid stranden.

Josefin och Marie svettas i Stockholm medan den andra halvan av Ainbusk, Birgitta ”Bittis” Jacobsson och Annelie Roswall, är kvar på Gotland. När de inte arbetar är det ofta en något splittrad tillvaro för gruppen. Det krävs ordentlig planering när de ska göra något tillsammans. Ett arbetssätt med både för- och nack-delar.

– Det är ju ett pussel att få ihop det. Men samtidigt är det något vi har prioriterat att alla ska må bra och få göra det de vill och bo där man vill vara. Det ger också kraft åt oss som grupp, säger Marie.

Och nu är det snart dags för Ainbusk att samlas igen. På tisdag (30 juli) ska de dela scen med Lasse Berghagen och de andra i ”Allsång på Skansen”.

– Programmet har växt otroligt, säger Josefin. Det ser jävligt härligt ut när man sitter och glor på tv. De har verkligen lyckats med att hitta ett koncept för att nå ut till all slags folk och ändå få in andra artister än bara det mest trallvänliga.

– Och som artist är det ett av de roligaste programmen att vara med i, fortsätter Marie. Det är så god stämning. Och så får man korv med bröd och pilsner av Eva Berghagen efteråt. Bara en sån sak. Det behövs ett program där artisterna inte behöver springa runt och leka utan få lov att vara artister, säger hon.

Att Ainbusk har överlevt 20 år som grupp har inte varit självklart. De senaste åren har de funderat mycket på om det är värt att fortsätta.

– Vi har varit trötta och inte haft glöden riktigt, men den har kommit tillbaka, säger Marie. Det gäller hela tiden att hitta sådant man blir inspirerad av, som gör att det är värt att fortsätta. Det får inte bli ett självändamål så att man blir patetisk och står där och sjunger någon gammal hitlåt från förr. Jag är livrädd för det.

Josefin fortsätter.

– Det finns någon mening med att det blivit vi fyra och ska vi fortsätta så är det kanske några år till det funkar med barn och sådant. Vi kör på som tusan ett tag till så får vi se vad det mynnar ut i. Det är viktigt att ha egna projekt vid sidan om så man inte bara håller ihop krampaktigt för sakens skull.

För Marie har sista året inneburit extra mycket funderingar. Hon gick in i väggen och har varit sjukskriven under en längre tid.

– Jag trivs bäst när det finns drömmar och mål och projekt, säger hon. Jag älskar spänningen att jobba mot någonting. Det får inte bara flyta på. Jag får jäkligt mycket gjort när det är mycket att göra. Det var väl det som gjorde att jag blev stressad och utbränd också. Jag fick alla de klassiska symptomen – blodtrycket sköt i höjden och problem med magen.

Marie svarar lite långsammare och mer eftertänksamt på frågorna, ofta hinner Josefin bryta in och förklara ”deras åsikt”. Marie håller med, ibland. Ett par gånger grimaserar hon och tittar med en storasysters självklara veta bättre-blick på sin syster. ”Tycker du ja”.

Det är Marie som skriver de flesta texterna. Till nya skivan har hon översatt flera favoritlåtar från engelska till sjungande gotländska.

– Jag är väldigt nöjd med helheten. Och hemskt lycklig över Sting-låten (Fält av guld). Att jag fick godkänt för den är lite prestige för mig som textförfattare. Det är en drömlåt. Det var samma sak med julplattan när vi gjorde John Lennons ”Happy x-mas (war is over)”. Det var också en helig ko. Det är svårt, man vill göra låtarna rättvisa och så ska det kännas rätt ur ett svenskt perspektiv.

Som grupp har de funnits i snart 20 år. Genombrottet kom efter att de hade vunnit en talangtävling på Chinateatern i Stockholm 1984.

– Tittar man tillbaka så var det otroligt naivt. Vi hyrde Göta Lejon själva och hade lån upp över öronen. Vi var tvungna att göra allt som man måste när man är sin egen teaterdirektör. Men fan vad roligt det har varit, säger Josefin. Det var nog lite tur när vi slog igenom. Och så har väl ödet varit med oss. Vi kom rätt då. Det var åttiotal och ganska ytligt.

– Antingen var det väldigt mycket yta, fortsätter Marie, eller så var det Lars Norén, han var väldigt stor då också.

– Så vår paroll var då att vi skulle vara någonstans mellan Lars Norén och Svensktoppen, säger Josefin och Marie fortsätter:

– Och det roliga var att vi kom in på Svensktoppen när vi gjorde ”More amore” (1989), där temat var barns utsatthet.

Sedan dess har de jobbat på. Gjort flera shower och spelat in ett antal skivor. Under åren har de gått igenom allt från att bli höjda till skyarna och totalt sågade. Under 2003 är dags för dem att sammanfatta de 20 år som gått och blicka framåt.

– Vi ska slå världen med häpnad. Eller först Gotland och sedan Sverige, säger Marie

– Ja, det är väl världen, säger Josefin. Vi kommer med en ny platta i allafall.

– En ny, riktigt bra skiva till hösten 2003, men ingenting är riktigt bestämt ännu. Vi ska göra något rejält av den här erfarenheten vi har fått genom att stå på scen så mycket. Vi är fyra kvinnor som har byggt upp det här tillsammans. Det vore synd att kasta bort det.

Ainbusk-fakta

Mats Nyman