Tv kan inte hantera tv-vana personer

TV

Att ha en defekt är numera en tv-genre där synliggörandet ger ställning för att det annorlunda drar tittare. Ett exempel inom politiken är Mona Sahlin, som häromkvällen – självklart klädd i samma trendiga jeansjacka som Victoria - satt i ”Aktuellt” och upprepade sitt glansnummer att bekänna. Det gällde visserligen ett annat område än missade räkningar i det privata. Men hon bekände. Hon bekände att hon som integrationsminister inte lyckats genomdriva utlovat förstärkt skydd åt invandrarflickor apropå det nya fasansfulla hedersmordet. Hon fick inte minsta fråga om varför hon sitter kvar på ett jobb där hon inte åstadkommer vad hon lovar. ”Aktuellts” ankare Anna Hedenmo släppte iväg henne efter bekännelsen som om Monas roll i rutan inte är nån annan än nya framföranden i konsten att bekänna.

Ett ankare i tv-åldern måste alltså begripa sig på tv. Monas aldrig så drivna handlag med bekännelsestilen handlar visserligen om öppenhet i vår tv-demokrati. Men det är en öppenhet som snarare bedrar demokratin än utvecklar den. Den journalistiska uppgiften kan heller aldrig bestå i att presentera tv-tricks, släppa iväg dem och nöja sig med det.

För det vi ska ha är ju öppenheten som berikar – sommarens repris i Fyran av dokumentärserien ”Barnsjukhuset” är det lysande exemplet på det bästa med tv som synliggör det osynliga. Som att svårt sjuka barn och deras föräldrar i nära kontakt med en uppställd tv-kamera väcker intresse istället för uppseende i Sverige. Andra tv-länder törs inte gå längre än till sjuka djur. Att genren sjuka djur svämmar över i tv-världen handlar verkligen inte bara om att den drar tittare. Barnsjukhuset är som genre sällsynt intill obefintlighet. Serien är heller inte dyr att producera.

Men den kan bara göras i ett land där öppenhet om sjukdom, handikapp och död inte är tabu som ämnen i tv. Här är svensk tv-kultur ett uppmuntrande för att inte säga värdefullt exempel. Föräldrarna och barnen som låter tv dela deras svårigheter ger viktiga lärdomar för livet i varenda sändning. Vården har också allt att vinna på den öppenhet som ”Barnsjukhuset” arbetar med.

En annan femma är tv-programsom skaffar tittare på nyckelhålstittande som nu ”Livslust” i tvåan där Ulf Schenkmanis försökte få publik genom att intervjua drottningen om livslustens knepigheter. Det går aldrig att få ett öppet samtal till stånd om man som Schenkmanis antar att en hög samhällsställning måste vara detsamma som att må bra. Resultatet blir bara samma sorts samtal som tv haft i mer än ett kvarts sekel med drottningen nu och där hon står bakom drottningfasaden och ser tv stånga pannan blodig. Hennes tv-vana öppenhet mot tv har tv inte hanterat på annat sätt än att vi efter 26 år inte har en aning om personligheten bakom drottningrollen. Det kan förstås vara hennes räddning.

Anna Lindmarker har å sin sida problem med storheter som saknar vana vid tv. Hennes spännande program En helt ny värld bygger på intervjuer med svensk expertis efter de inköpta inslagen. Det är sannerligen inte hennes fel att intervjun med Lundaforskaren Albert Békássy blev fullständigt obegriplig. Det som synliggjordes var en hysteriskt nervös forskare och alla hans manér.

Boven är en klantig producent. En på förhand inspelad intervju ska producenten inte släppa iväg förrän frågor och svar blir begripliga. En producent som inte bryr sig om att ta ner gästen på jorden inför mötet med Anna gör en björntjänst åt programprofilen. Ämnena är ju en kul kontrast till alla påhittade deckargåtor i sommar-tv.