Åsne ger oss den annorlunda rösten

TV

Årets påskbrud är Åsne Seierstad, piken som i sin rapportering från Bagdad lyfter en genre fast på rutinens brant. Hon sätter guldkant på ”Aktuellt” och ”Rapport”, väl medveten om att djävulen sitter i detaljerna. Hon lyfter upp vad de garvade grabbarna spolar och smartare kan ingen vara.

Det är detaljerna som skapar reda i kaos och samhörighet med publiken. Åsne vet nämligen just precis vilka detaljer vi sitter och funderar över hemmavid, just precis för att hon kan hur det ser ut hemma, bra mycket mer än de ärrade veteranerna på tv-fältet.

Och det är det som är grejen i dagens rapportering. Det finns å ena sidan inte femtielva sätt att rapportera om kriget, men det finns ett ökat sug efter den annorlunda rösten, den som låter oss vara med just till de detaljerna vi aldrig får förklarade av nån annan när kameran sveper över dem.

Hon är självklart en del av den internationella bevakning som sen flera veckor påmint varje zappande tittare om de många modiga okända journalister som dagligen ger järnet för nya bitar i det ändlösa pusslet att få en smula perspektiv på det som sker i vad som synes ske.

Men ingen har som Åsne slagit vakt om just precis sin särart – att vara den skärpta grannflickans stämma i världen – för att synliggöra kriget för miljonerna hemmavid.

Det är en tung fördel gentemot veteranerna i gamet. Åsne vet så exakt värdet i att vara sig själv att hon kostar på sig att bryta tabun som att öppet förmedla en smula ren och skär häpenhet inför vad hon ser. Så kan bara den göra som aktar sig för veteranernas kroniska åkomma i den internationella rapportörsvängen: en konstant inkontinens i babblet till mödorna att dölja sakernas tillstånd med högt röstläge, irrande blick och maxifart på orden. Som ensam tjej i en revirtung journalistbransch är överlevnad en fråga om att lita på marknadsvärdet i en egen annorlunda storyline. Åsne ligger precis rätt i tiden när branschens beprövade grepp om stuket på rapport i rutan ifrågasätts av själva överflödet i bilder och rapporteringar. Det överflödet lär oss varenda dag är ju just omöjligheten i att den vägen komma verkligheten närmare.

Tittarna blir otåliga. Det är villkor som utvecklar chanserna för de nya vinklingarna för överflödet vill ingen avskaffa. Det är här Åsne suveränt skapar utrymme för sin egen skärpta måttfullhet.

Inget kan vara mer annorlunda än ett lokalt intelligent hemmagrepp på det som ändå inte låter sig fångas. Inte sen CNN:s stjärnreporter Christiane Amanpour slog igenom under första gulfkriget, som den ensammaste av rapportörer har tv-världen sett maken till frisk oräddhet på fältet.

Men visst finns det rader av kvinnliga rapportörer i Irakkriget – javisst. Grejen är att lyckas behålla sitt oberoende gentemot hemmaredaktionernas idéer om hur en rapportering ska se ut. I annat fall kan det gå som för den rutinerade Eva Elmsäter som satsade namn och prestige på en förintande lojalitet med en hemmaredaktion som tvingade henne att från Kuwait i krigets inledningsskede leverera smörja på dagisnivå kväll efter kväll.

Att tala om könsdiskriminering här går dessvärre inte, eftersom Elmsäters chefer är kvinnor. Ny ensidighet i könsfördelningen på chefsnivå öppnar inte precis för större skärpa i perspektivet, lika litet som nya variationer på de slutna kompisgängens perspektiv skapar bättre tittarsiffror.

Åsnes succé hos publiken speglar nämligen inte något annat än det ökade trycket från tittarna. Åsne gör stor konst av vilka vi är.

Glad påsk!

ARTIKELN HANDLAR OM