Carolina – en rätt för alla att kalasa på

TV

För bilden av Sverige som en spännande dynamisk medlem av EU slår inget ett VM-guld, erövrat av en glad blondin som leker sig förbi konkurrenterna i de hisnande svårigheterna i sjukampen, och som sen med läcker coolhet på utmärkt engelska erövrar sina europeiska intervjuare så de ropar ”Leve Sverige”.

Så lät sig exempelvis fransk tv charmas. Men så bemöttes Carolina Klüft också med stark respekt för sin integritet. Det är inte svårt att komma ihåg det, för den absoluta kontrasten är ju hur hon hanterats av den svenska tv-sporten. Den låter sig inte charmas. Den äter upp henne och hela hennes familj.

Carolina förvandlas till Carro, knådad av en kletig infantilitet till att bli en rätt för alla att kalasa på.

För tv är hennes uppgift att gå den kollektiva samhörigheten tillhanda. Med den grabbiga flåsighetens hela iver skärs varenda känsla ut ur hennes person, visas upp, granskas, smakas av ur alla tänkbara vinklingar på tävlingsmomenten. Familjen ställs inför frågor som :

–Vad känner hon nu, vad tänker hon nu?” till bilder på tävlingarna.

Måttlösheten firar orgier. Denna julafton i integritetskränkande larv borde förstås de drabbade vägra ställa upp på. Det svenska tv-beteendet är inte europeisk norm.

Fyran är enda kanalen som visat en smula granskande distans med intervju med manager som begrep det här med mångmiljonkontrakt och sponsorer. Som han sa är förutsättningen att Carolina kniper käft i frågor som sponsorerna inte vill bli förknippade med.

Managern fick inga motfrågor. Det borde han ha fått. Det är inte mycket bevänt med guldstatus om villkoret för levebrödet ska vara att ge upp en av vårt samhälles mest grundläggande demokratiska rättigheter, yttrandefriheten. Det är inte att vara förebild för andra unga att utsättas för aldrig ifrågasatta kränkningar av integriteten.
Med den

grabbiga flåsighetens hela iver skärs varenda känsla ut ur hennes person och smakas av ur alla tänkbara vinklar

Men ingen på tv tar sig en funderare. Tvärtom profilerar sig tv:n med opartiskheten som villkor för egen del, genom att som en självklarhet solidarisera sig med idrottens egna särintressen och den vägen inbilla publiken att idrotten är en alldeles särskild angelägenhet för nationen.

Alla ska få lika möjligheter till chansen till guld, hette det i ”SVT Morgon”, som inkallat unga idrottare att stärka tv:s krav att, som det hette, politikerna måste vakna. En så ensidigt okritisk hållning till idrotten som kvintessensen av politisk korrekthet har inte setts i europeisk tv sen gamla Östtysklands klang och jubeldagar. Och eftersom svensk tv-publik aldrig får se hur de europeiska tv-kanalerna greppar idrotten så anar aldrig tittarna alternativen som visar betydligt större respekt för en guldmedaljörs integritet.

Det riktigt betänkliga är att tv – landets största opinionsbildare – håller på gammeldags isolationism när uppgiften är att profilera Sveriges nya verklighet som en del av Europa. Greppet om EMU-debatten är ett skrämmande genant exempel.

”Aktuellt” är undantaget som bekräftar regeln genom att i ett par minuter – men vilka! - låta sin forne SVT-kollega, frilansjournalisten Göran Rosenberg, påminna om euron som del av en europeisering vi alla sagt ja till och som han efterlyste visioner om. Tv för sin del har inga andra visioner än att misstänkliggöra den svenska europeiseringen. Missa inte den såpans alla avsnitt fram till 14 september. Ett inslag kan komma på morgonen, som när nyhetsuppläsarna upplyste om att en övergång till euron skulle kosta flera miljarder.

Grejen är att beloppet meddelas utan placering i ett relevant sammanhang. Euron profileras som ett med ett ovärdigt svinaktigt slöseri med allmänna medel. Så bygger opartiskhetens tv sin Berlinmur runt svenska folkets framtid.

Kerstin Hallert

ARTIKELN HANDLAR OM