Romantiskt men inte så spännande

TV

Kärleksparet i final, på alla hjärtans dag.

Det kunde knappast ha blivit mer romantiskt. Men samtidigt försvann all spänning kring örådet och tittaromröstningen.

Foto: URBAN ANDERSSON
VÄRDIG VINNARE Emma vann den inte speciellt spännande finalen. Men trots det är hon en värdig vinnare.

SVT tog i går tack och farväl av ett av sina mest framgångsrika och på en gång både folkkära, avskydda och revolutionerande program.

Älskade själv programmet redan från start hösten 1997. Men ju mer förtrogna deltagarna har blivit med konceptet, desto svårare har det blivit att överraska både dem och tittarna. Skrev därför efter fjolårets final att det var en befängd idé att göra en sista säsong med gamla "Robinson"-deltagare.

Där hade jag både fel och rätt.

Fel för att tittarsiffrorna har stigit till över 2,5 miljoner. För att en ny generation tittare inte har några nostalgiska känslor för Martin Melin & co, om de ens vet vem han är. För att "Robinson" fortfarande står i en klass för sig jämfört med övriga dokusåpor. För att kanske en tredjedel av programmen även denna säsong innehöll allt man begär av engagerande tv-dramatik.

Men jag hade också rätt för att det annars har varit lite småtrist. Det har bildats så mycket pakter att mycket har varit avgjort i förväg, öråden har blivit förutsägbara. För många deltagare försvann snabbt på grund av sjukdom, hemlängtan eller andra skäl ( Leif). Ett par av de färgstarkaste nykomlingarna, Mikael och min favorit Lars Gåre, blev fast i Gränslandet för länge. Två andra, Jenny och Mariana, gick väldigt långt genom att knappt märkas över huvud taget. Man har kunnat hata eller älska frispråkige och lynnige Pål.

Vi som såg förbi Emmas konstgjorda kurvor, upptäckte redan 2001 en charmig och rolig tjej; hennes och Zübeydes goda humör lyfte hela den säsongen. Nu gick hon smart hela vägen genom att vara trevlig och hjälpsam och genom att lite i tysthet bilda pakter, utan att skryta om det, som Robban och Pål.

En värdig vinnare, även om Marianas tappade ledning i "Duellen" kändes håglös på ett lite märkligt sätt.

Alla som läser tidningar känner förstås till den romans mellan Emma och Mille som tigits ihjäl i själva programmet fram till i går. Med dem i final, försvann all spänning. Därför blev den nostalgiska tillbakablicken i tv-studion lite oväntat mer underhållande än första "riktiga" Robinson-timmen. Och Harald Treutiger var i fin form i allmänhet och kanon när han elegant avfärdade Robbans pinsama "kupp".

Genom åren tycker jag för övrigt att bara tre förtjänar titeln Super-Robinson. Martin Melin (1997), som skickligt trampade på okänd mark när han vann. Antoni Matacz (2002), med suverän tävlingsinstinkt. Och Alexandra Zazzi (1998), numera krogägare, tv-profil och kokboksförfattare, som smart har utnyttjat kändisskapet till något vettigt.

Jan-Olov Andersson