Harriet Andersson teg om övergreppet i 70 år

Nu berättar hon om händelsen

1 av 6
TV

När Harriet Andersson bara var och fyra och ett halvt år blev hon utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Sedan höll hon det inom sig nästan hela livet.

– Jag hade ingen att prata med, säger hon till Nöjesbladet.

I lördagens "Stjärnorna på slottet" delade Harriet Andersson, 82, med sig av ett mörkt barndomsminne. Vid frukostbordet berättade hon för de andra deltagarna om hur hon brukade leka på gatorna i kvarteret där hon växte upp vid Norra station i Stockholm. En dag kom en man i blåkläder fram och frågade om hon ville ha 25 öre.

– Slantar tyckte jag om. Då var jag väl fyra och ett halvt. Så gick vi in på Norrtullsgatan och åkte upp i en hiss och gick upp på vinden, berättar hon i programmet.

”Ska inte berätta”

 Där på vinden förgrep sig mannen på Harriet.

– Han gjorde mig inte illa så där väldigt, men jag kommer ihåg att jag hade sådana där laxfärgade och flossade underbyxor och de låg nere vid vristerna på mig och så hade han plockat fram någonting från sina byxor som jag aldrig tidigare hade sett som såg väldigt underligt ut, berättar hon för de förstummade deltagarna.

– ”Berättar du det här för någon ska du få så mycket stryk så att du inte kan sitta”, sa han. Där stod jag med min 25-öring och tänkte att det här ska jag inte berätta för stryk har jag väl tillräckligt med hemma.

Dröjde 70 år

Och Harriet berättade inte. Inte förrän 2005, då hon anförtrodde sig för journalisten och författaren Jan Lumholdt i den självbiografiska intervjuboken ”Harriet Andersson – samtal med Jan Lumholdt”. På tiden då det hände fanns ingen som kunde ha lyssnat.

– Det här var ju på 30-talet och det talades inte om saker, och definitivt inte hemma hos mig. Då hade jag väl fått smäll där hemma. Jag hade ju en jävla tur egentligen, jag kunde ju ha råkat ännu värre ut, säger hon till Nöjesbladet.

I dag säger Harriet Andersson att hon lämnat händelsen bakom sig och att hon inte lidit av det som hände.

– Det har inte satt några större spår måste jag säga, men det värsta som finns är pedofiler, alla övergrepp på små barn. Det tycker jag är så fasansfullt, säger hon.

Kändes det självklart att berätta det här?

– Jag har ju delat med mig förut, det stod ju en hel del i min bok också. Jag är öppenhjärtig för det mesta. Jag tycker inte om att narras för mycket, jag kan ju inte sitta och berätta en vacker saga.

ARTIKELN HANDLAR OM