Fegt att ta bort Franks historia

Kristoffer Bergström om Mästarnas mästare

1 av 5
Frank Andersson laddar upp med en snus i Los Angeles 1984.
TV

SVT vet vilket ögonblick som har kommit att definiera Frank Anderssons karriär, men gömmer undan det i hans minnesfilm.

Det är inte bara inkompetent.

Det är fegt.

Kristoffer Bergström.

Mästarnas mästare är mysigt.

Det är snäll-tv som aldrig ska skava eller stöta sig med miljonpubliken på söndagskvällarna. Några folkkära och underbara sporthjältar möter precis lika underbara doldisar i trivsamma lekar.

Vid varje vägskäl tas den enklare vägen. Sorger behandlas som språngbrädor till senare succéer, till revanschsagor, till "det var jobbigt då, men sedan visade jag dem".

Bred underhållning fungerar så, det är bara att finna sig vid, men det finns också gränser för hur mycket av sanningen som går att töja på i mysets namn.

Frank Anderssons karriär liknar ingen annans. Han var en strulig tonåring med adhd och en pappa som rånade en värdetransport. Frank tog med sig energin ut på brottarmattan, där hans djärva stil gav tre VM-guld.

Framgångarna varvades med hårt festande. Frank hymlade aldrig med sin dragning till nattklubbar och tjejer, vilket fick media att ifrågasätta om han var lika seriös som de andra 56:orna Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Linda Haglund.

I efterhand kan man fråga sig om Frank behövde festa för att orka fokusera på brottningen. Eller söp han bort talangen?

Jag vill inte moralisera över alternativen, idrottare bestämmer själva över sitt leverne, men frågorna måste ändå ställas i en minnesfilm över Frank Anderssons karriär.

SVT går bara halvvägs.

De återger uppväxten, pappan, diagnosen, träningen, festandet och Bragdguldet. Men när allt ställs på sin spets flyr de undan.

SVT, vart tog kuken vägen?

För att bli en av Sveriges största brottare genom tiderna krävs OS-guld. Frank Andersson missade pallen 1976 och 1980. Han hade sin sista chans i Los Angeles 1984, men försvann strax före spelen.

Efter att ha varit borta ett par dagar kom Frank tillbaka till OS-byn. Han gav de undrande reportrarna en axelryckning och förklaringen att han varit i Las Vegas. Varför? För att "kuken ska ha sitt". Ett par dagar senare missade han OS-finalen men vann brons.

Händelsen ringar in hela Frank Anderssons karriär. Han var rolig, strulig och frispråkig. Han var en strålande brottare, men höll inte riktigt i de största tävlingarna.

Av hans tre OS visar SVT närapå ingenting. Framför allt är snoppcitatet struket.

Visst finns det en poäng i att lyfta fram nya sidor hos idrottarna, men att ta bort Franks mest signifikativa ögonblick är som att blunda för Thomas Ravellis straffräddning 1994 eller Anette Norbergs guldkyss 2010.

Det är inkompetent, men mest av allt är det fegt. Självklart är det medvetet förbisett, redaktionen har inte glömt vad som hände i Los Angeles, alla som minns Franks karriär kommer ihåg försvinnandet och förklaringen, men av någon anledning passade det inte i SVT:s film.

Var händelsen inte mysig nog?

I Mästarmallen tillåts du ha haft motgångar om de följs av segrar, men i det här fallet var karriären över efter brottarens och hans kuks äventyr i Los Angeles.

Det borde tittarna ha fått se.

Missa inga nöjesnyheter – följ Nöjesbladet på Facebook 

FAKTA

Veckans beröm

SVT ska applåderas för att de korrigerar de tävlingsregler som inte riktigt fungerade när det första gänget tävlade, som i fallet med de sjunkna båtarna och lottningen av lag.

Veckans bögfest

Frank Andersson går ner till poolen där bara Tomas Jonsson står. Med sig har han sin musikspelare. Franks synapser kopplar händelsen på sitt eget sätt:

– GAYPARTY!