Aftonbladet
Dagens namn: Astrid, Asta
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Publiken ska se pilsk och glad ut”

Martin Söderström såg tävlingen på nära håll

Studion är tjusig som attan.

Synd bara att man inte ser ett dugg av de som dansar.

Kvällens slutsats?

Dans är bäst på tv.

Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör.   Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör.

Någon gång måste det göras. Och någon måste göra det. Skriva krönika inifrån "Let's dance"-studion, alltså.

Denna någon är jag.

Direkt när vi vallats in i studion (som för övrigt är ungefär tio gånger större och ett par rejäla pinnhål glittertjusigare än vad som syns i tv-rutan) kommer instruktionerna.

Studiomannen Tobbe – en smärre legendar för oss som jobbat med ”Idol” – ägnar 20 minuter åt att tala om för publiken att de ska se ”pilska och glada” ut.

Jag ser mig omkring.

Pressbordet är placerat i ett mörkt hörn. Ingen av journalisterna ser det minsta pilsk ut. Eller särskilt glad.

Men publiken är desto tjoigare. De får vin, gratis tydligen, och ett gäng på studions högra sida ser sådär rödkindat finladsfärjelulliga ut. En man i skrikig slips svajar oroväckande redan i den första reklampausen.

Vid pressbordet svajar ingen. Alla är tysta och sammanbitet pokerfejsiga.

Men det står vindruvor på bordet. De smakar gott.

   

Från vårt håll ser man inte ett dyft av vad som händer på golvet. Produktionen har ställt fram en tv, men det känns inte så skoj.

Så jag tröttnar snabbt på att sitta i det mörka presshörnet och smyger iväg och ställer mig bakom två tv-fotografer.

I samma ögonblick börjar Tina Nordström och Tobias Karlsson pensla parketten med dansklackarna. Jag vet inte hur det såg ut i tv, men här i studion skimrade de som aldrig förr.

Lyste, rent av.

Jag hinner tänka att just ikväll visar de exakt varför de är så värdiga vinare av hela tjottaballongen. Jag hinner tänka att det känns otvunget varmt och tjusigt.

Jag hinner tänka ord som ”stiligt” och ”värdigt”.

Sedan tappar Tobias Karlsson sin danspartner, Tinas klänning far all världens väg och jag står med tv-kockens skinkor någon meter från min näsa.

Jag blir fasansfullt generad och går snabbt och sätter mig igen.

   

I det som kallas för green room pussas alla dansare med varandra hela tiden. På kinden och sådär. Det ser mysigt ut.

   

Om man sträcker ut nacken som en giraff kan man ana Tony Irvings hårsvall snett bakom en stolpe. Det är en imponerande kalufs, onekligen.

Och ikväll är han i sitt esse. Fylld av auktoritär pondus, pudrad med ett fint lager av bitchig grace och en utstrålning fylld till bredden med det som britterna brukar kalla för ”camp”. En fantastisk personlighet.

Nästa gång ska jag sitta så att jag ser mer av killen än bakhuvudet.

   

Det var väl mest en fråga om tid. Att snickar-Matte skulle få bita i gräset. Enligt honom själv fick han vara kvar i programet ”ofattbart länge”.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.