”Jag nöp mig i armen för att känna om det verkligen var sant”

Aftonbladets Wolfgang Hansson är tillbaka i Berlin – 20 år efter murens fall

Aftonbladets Wolfgang har rest tillbaka till Berlin – 20 år efter murens fall. Stenen är en bit från muren som han sparat sedan den revs 1989.
NYHETER

BERLIN. Som tidigare reste jag in via Checkpoint Charlie bevakad av de östtyska gränsvakternas stenansikten.

Den här gången med känslan av att något var på gång.

Ändå var jag helt oförberedd på det som skulle hända.

Tecknen hade funnits där en tid under hösten 1989.

Östtyskarna protesterade på gatorna i tiotusental mot kommunistregimen. Något jag själv bevittnat under flera resor till DDR.

Europas kommuniststater var i gungning. Folk flydde via Ungern och Tjeckoslovakien. Partichefen Erich Honecker tvingades avgå.

Nu skulle kommunistpartiets centralkommitté hålla möte och försöka rädda sitt maktmonopol. Något skulle hända, men vad?

Vid Berlinmuren märktes denna morgon ingenting. Den var lika hermetiskt tillsluten som vanligt med sina vakttorn, minfält, ilskna schäferhundar och omutbara vakter.

Någon dag senare höll kommunistpartiet en sen presskonferens på Mohrenstrasse.

Ända till slutet följde den manus. Inget uppseendeväckande hände.

När vi nästan rest oss tog partisekreteraren Günther Schabowski i förbifarten upp reserestriktionerna. De skulle hävas med omedelbar verkan.

Plötsligt vaknade alla vi reportrar till i den syrefattiga lokalen. En smula förvirrade undrande vi om denna regel skulle gälla även Berlinmuren.

– Jag förmodar det, sa Schabowski som själv inte verkade vara helt säker.

Vi tittade på varandra och diskussion utbröt. Vad betydde detta egentligen?

Ingen kunde ge något bra svar.

När jag tio år senare träffade Schabowski för en lång intervju berättade han att han på grund av en kommunikationsmiss offentliggjort gränsöppningen en dag för tidigt. Innan gränsvakterna hunnit informeras.

– Jag kunde inte föreställa mig att mitt besked om hävda resrestriktioner skulle sätta sådana känslor i svallning, sa Schabowski. Vi trodde att folk i lugn och ro skulle gå till polisstationen för att skaffa ett pass och sedan resa ut i laga ordning.

Så fel han och partiet tog.

Jag bodde på ett hotell på Friedrichstrasse, inte långt från Checkpoint Charlie. I den råa novemberkvällen gick jag ner dit för att se om något var på gång.

Redan hade grupper av DDR-medborgare börjat samlas vid muren. De viftade med sina id-kort och försökte övertyga gränsvakterna om att få gå över till västsidan. Något de sett Schabowski lova på kvällsnyheterna.

Vakterna fingrade nervöst på sina vapen men gjorde inga ansatser till att släppa igenom någon. Deras normala order var; skjut för att döda.

Vid tiotiden hade folkmassan växt betydligt. Ropen på att gränsen skulle öppnas blev allt högljuddare.

Gränsvakterna hade tappat sina stenansikten. Några pratade febrilt i telefon. I kulisserna pågick ett avgörande spel som vi inte visste något om. Hade gränsvakterna få order att skjuta? Skulle detta sluta med ett blodbad?

Före midnatt åker en av gränsbommarna plötsligt upp. Människor runt mig börjar trängas och knuffas.

En man intill mig klädd i jeans är som försatt i trans.

– Det kan inte vara sant. Det kan inte vara sant, upprepar han gång på gång medan han steg för steg går över asfalt där han några timmar tidigare tveklöst blivit ihjälskjuten.

Nu möts han istället av sprutande champagne och jublande västtyskar som faller i hans armar på andra sidan muren.

Han är en fri man. Fast allt han egentligen ville var att ta sig till paradgatan Kürfurstendamm och titta in i på lyxen i skyltfönstren.

På bara några timmar förvandlas en av världens farligaste och mest välbevakade platser till en enda stor nattlig gatufest. Åratal av uppdämd frihetslängtan släpps lös.

En stund senare vill jag återvända till östsidan. En fullkomligt absurd känsla infinner sig när jag lämnar fram mitt pass till en av gränsvakterna och han bara viftar igenom mig utan att ens kika i passet.

Jag går fram och tillbaka över Checkpoint Charlie som det vore en vanlig gatukorsning och inte frontlinjen för det kalla kriget mellan Väst- och Östmakterna. Jag är inte ensam om att nypa mig i armen för att känna om detta verkligen är sant.

I dag är det svårt att förstå hur någon kunde skapa ett samhällssystem där man var tvungen att spärra in sina egna medborgare bakom en mur för att de skulle stanna. Så absurt dumt.

När jag i dag står på samma plats är det en helt vanlig gatukorsning med tutande bussar och bilar.

Det enda som egentligen påminner om den historiska dagen är en liten vaktkur på en refug på västsidan och ett högt porträtt av en soldat. Och så förstås alla turister som kommer hit i hopp om att för ett ögonblick för uppleva historiens vingslag.

Natten för 20 år sedan blev mycket lång och festen fortsatte nästa dag.

På min portabla FM-radio hörde jag hur de östtyska myndigheterna rent fysiskt skulle börja göra öppningar i muren. När jag kom till korsningen Ebersvalderstrasse och Bernauer Strasse stod en lastbil backad mot muren. På flaket stod två män som körde sina tryckluftsborrar genom mursegmenten på östsidan. Bit för bit rasade betongen till marken. Varje stenblock jublade folkmassan som hela tiden växte.

Jag tog upp en knytnävsstor bit som jag fortfarande har liggande hemma i en hylla.

Min bit av ett av vår tids största ögonblick.

Även om det tog lång tid att riva muren rent fysiskt och ett helt år innan Tyskland återförenades och DDR för gott förpassades till historiens sophög.

När jag i dag står i samma gatuhörn är det bara några kullerstenar i asfalten som markerar var muren gick. Spårvagnarna går rakt igenom det som en gång var ingenmanslandet mellan öst och väst.

För första gången på alla de gånger jag varit i Berlin efter 1989 känns det som en stad. Ärren finns kvar men såret har växt ihop.

FAKTA

Berlinmren

Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961.

I början var den bara nån meter hög taggtråd. Sedan en tegelmur och till slut två parallella betongmurar, nästan fyra meter höga, med en dödens korridor emellan. Totalt 155 kilometer lång.

Ingenmanslandet var minerat, bevakat av beväpnade vakter i vakttorn, patrullbilar, specialtränade hundar och upplyst av kraftiga strålkastare. Soldaterna hade order att skjuta för att döda.

Ändå var det många som försökte fly.

Över 200 människor dödades under flyktförsöken.

Muren var en produkt av det kalla kriget som bröt ut efter andra världskriget mellan Västvärlden och Sovjetunionen med sina satellitstater i Östeuropa.

Efter krigsslutet delades Tyskland i två stater. Västtyskland och det kommunistiskt styrda DDR.

Under 50-talet började många östtyskar att fly över till väst. DDR försökte hitta ett sätt att tvinga sina medborgare att stanna kvar.

Den "anti-fascistiska skyddsmuren" blev svaret.

Muren ringade in hela Västberlin men det var östtyskarna som i praktiken blev instängda.

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov inledde sin töväderspolitik, glasnost, fick oppositionen i Östeuropa blodad tand. Polen och Ungern var först att falla. Hösten 1989 började östtyskar att demonstrera varje måndag i stora städer som Leipzig och Berlin. Till slut var det hundratusentals människor som tågade på gatorna.

När DDR hävde sina reserestriktioner blev det murens fall. Därefter föll också kommunistländerna Tjeckoslovakien och Rumänien inom en dryg månad.

Den 3 oktober 1990 återförenades de båda tyska staterna. DDR upphörde att existera.