”Ingen kan föreställa sig hur det är att leva inspärrad i ett land”

Tyska Jeannine och Heinrich: Vi levde i en lögn

Foto: Foto: Lotte Fernvall
Jeannine Nagel, 38 och hennes pappa Heinrich Schultz bodde i östberlin när muren föll.
NYHETER

BERLIN. Jeannine Nagel, 38 och hennes pappa Heinrich Schultz är rörande eniga.

Under inga omständigheter vill de ha tillbaka Berlinmuren.

– Inte ens en liten skärva av den, säger Heinrich med illa dold avsmak.

Båda bor kvar i det som förr var Östberlin. Ingen av dem har särskilt mycket pengar att röra sig med. Men de har fått något som är mycket mer värt för dem. Sin frihet.

– Jag tror ingen kan föreställa sig hur det är att leva inspärrad i ett land, säger Heinrich. Det var fruktansvärt.

Natten då Berlinmuren föll kände de båda en enorm eufori.

Jeannine slutade sitt arbete som försäljare klockan sex på kvällen. Därefter åkte hon till sin mormors födelsedagskalas där resten av familjen väntade. På TV-nyheterna hörde de att gränserna skulle öppnas nästa dag.

– Vi packade alla in oss i vår ryska Lada och åkte ner för att ställa oss i visumkön, minns Jeannine.

Var ute hela natten

Men det var ingen där. Då hörde de på radion hur folk började samlas vid gränsövergångarna. De åkte till Bornholmer Strasse och en timme senare kunde de promenera över till Västberlin.

– Vi åkte ner till lyxen på Kürfurstendamm och var ute hela natten. Nästa morgon gick jag till mitt jobb som vanligt.

Men osäkerheten om vad som nu skulle hända var stor.

Efter några dagar blev Jeannine orolig att muren skulle stängas igen. Hon anmälde sig som flykting i väst. Först efter några veckor insåg hon att muren definitivt var historia och vågade återvända hem.

Man kan förstå hennes rädsla när den före detta elektrikern och taxichauffören Heinrich berättar hur det var att leva i DDR.

– En dag kom min dotter gråtande hem från skolan och sa att hennes faster som bodde i väst var en ond människa. Det hade lärarna sagt i skolan. Alla som bodde i väst var onda och farliga.

Medan Jeannine gick på dagis blev hon förhörd av Stasi som ville veta vilket barnprogram hon såg på kvällstid. Det östtyska eller det västtyska?

Heinrich blir så upprörd vid minnet att rösten nästan stockar sig.

Nöjda med utvecklingen

Jeannine växte upp med muren och tycker fortfarande hon hade en bra barndom. Först i övre tonåren började hon ifrågsätta muren. Då rös hon vid tanken på att hon några år tidigare i skolan fått lära sig marschera och hur man kastar en handgranat.

Hon visar ett gammalt foto från när hon som barn var med i pionjärerna, kommunistpartiets organisation för de yngsta. Nästa nivå var FDJ, Freie Deutsche Jugend.

Jeannine spottar ut orden.

– Vadå fri tysk ungdom? Vilket lögn det var. Som så mycket annat i DDR.

Hösten 1989 tvekade inte Heinrich att gå med i demonstrationerna mot regimen. Folk tågade från Getsemanekyrkan ner längs huvudgatan Schönhauser Allé.

– På andra sidan gatan kunde vi se alla polisbilarna som stod uppställda. Jag var rädd men samtidigt hoppfull om att vi skulle få till en förändring. Det var en inre kraft som drev oss. Fler och fler vågade gå med.

Jeannine tände ett stearinljus i fönstret, ett tecken på att man stödde demonstrationerna. Hennes mamma blev upprörd och ville att hon skulle släcka det.

– Hon var rädd att jag skulle stämplas som statsfiende och hämtas av polisen.

20 år efter murens fall är båda far och dotter rätt nöja med utvecklingen. Även om han blev arbetslös innan han fick jobb som elektriker i västa Berlin.

– Allt vi egentligen ville var att få resa, få vår frihet, säger Heinrich.

Åker sällan till väst

Själv har han varit i USA, Italien och reser varje år till Österrike för att åka skidor. Även om han annars inte lever fett på sina 8 000 kronor i pension i månaden. Om han bott i väst hade den varit högre.

Jeannine arbetar som servitris på en fransk krog och tjänar heller inga stora pengar. Men hon får bo för låg hyra i sitt gamla föräldrahem tillsammans med sin 17-åriga dotter.

Just nu sparar hon till en ny tv. Så länge har hon fått låna en tolvtummaren som står på bänken framför de orangemålade väggarna. Jeannine fixar och målar själv i huset. Något hon lärde sig under DDR-tiden då det var svårt att få tag hantverkare och delar.

Annars är skor hennes passion. I en två meter hög hylla vid trappen slåss stövlar och pumps med varandra om utrymmet.

– Jag är ju kvinna, säger hon som om det självklart skulle räcka som förklaring.

Besöker hon ofta det som var Västberlin?

– Nej, väldigt sällan. Jag har minna väninnor i östra delen av staden. Jag jobbar här och vi har ett bra shoppingområde i närheten. Jag åker nästan aldrig till väst. Inte för att jag inte vill men det finns liksom ingen anledning.

FAKTA

Namn: Jeannine Nagel

Ålder: 38

Familj: 17-årig dotter, frånskild

Bor: I övervåningen av en villa i förorten Kaulsdorf i östra Berlin.

Jobb: Servitris på fransk bistro.

Inkomst: 1 000 euro i månaden plus 150 euro barnbidrag

Namn: Heinrich Schultz

Ålder: 66 år

Familj: Sambo

Bor: I 3-rumslägenhet i Weissensee, förort i östra Berlin

Jobb: Pensionär

Inkomst: 800 euro i pension

Berlinmuren

Berlinmuren började byggas den 13 augusti 1961.

I början var den bara nån meter hög taggtråd. Sedan en tegelmur och till slut två parallella betongmurar, nästan fyra meter höga, med en dödens korridor emellan. Totalt 155 kilometer lång.

Ingenmanslandet var minerat, bevakat av beväpnade vakter i vakttorn, patrullbilar, specialtränade hundar och upplyst av kraftiga strålkastare. Soldaterna hade order att skjuta för att döda.

Ändå var det många som försökte fly.

Över 200 människor dödades under flyktförsöken.

Muren var en produkt av det kalla kriget som bröt ut efter andra världskriget mellan Västvärlden och Sovjetunionen med sina satellitstater i Östeuropa.

Efter krigsslutet delades Tyskland i två stater. Västtyskland och det kommunistiskt styrda DDR.

Under 50-talet började många östtyskar att fly över till väst. DDR försökte hitta ett sätt att tvinga sina medborgare att stanna kvar.

Den "anti-fascistiska skyddsmuren" blev svaret.

Muren ringade in hela Västberlin men det var östtyskarna som i praktiken blev instängda.

När Sovjetledaren Michail Gorbatjov inledde sin töväderspolitik, glasnost, fick oppositionen i Östeuropa blodad tand. Polen och Ungern var först att falla. Hösten 1989 började östtyskar att demonstrera varje måndag i stora städer som Leipzig och Berlin. Till slut var det hundratusentals människor som tågade på gatorna.

När DDR hävde sina reserestriktioner blev det murens fall. Därefter föll också kommunistländerna Tjeckoslovakien och Rumänien inom en dryg månad.

Den 3 oktober 1990 återförenades de båda tyska staterna. DDR upphörde att existera.