Tisdag 31 mars 1998
 
Övriga artiklar om utvisningshotade barnen i dag:
Frågorna som Pierre Schori inte vill svara på
”Barnen måste få stanna” Kända svenskar protesterar.
Wolfgang Hansson: Utvisningsbeslutet strider mot allt sunt förnuft
Aftonbladet i går:
Barnen berättar om terrorn i Uganda. Hit vill Sverige skicka föräldralösa syskonen Sharon, 11, och Brian, 10.
”Det är så fel att de tvingas gömma sig”. Protesterna växer mot avvisningsbeslutet.

– Barnen är ju vår familj
Faster Fiona vågar inte tro att Brian och Sharon får stanna
KINNA. Hon ser på tv hur Caroline Krook i Storkyrkan fördömer utvisningen, hon hör Ingela Thalén säga att det inte är rimligt att utvisa två barn.
  I andra nyhetssändningar har hon sett alla partiledare säga samma sak. Ändå:
  – Jag litar inte på dem, jag vågar inte tro, inte när det ändå är Utlänningsnämnden som till sist ska fatta beslutet.
  Fiona Okumu är 28 år och hon är faster till de två avvisningshotade barnen Brian och Sharon Okumu.
  Hon ser på tv-nyheterna hemma i soffan i trerumslägenheten i Kinna. Ibland lutar hon sig mot armstödet, ibland trycker hon sig bak mot ryggstödet som om hon vill komma längre bort från tv:n och de bilder den visar från Uganda.

Längtar hem till Uganda
  Ändå längtar hon tillbaka dit, det erkänner hon utan omsvep. I köket sitter hennes mamma, barnens farmor. Hon är klädd i en mycket vacker, färgrik, lång klänning. Hon säger inget för hon kan ingen svenska, men hon vinkar lite med ena handen, det glittrar till i ögonen.
  Hon håller på att längta sig sjuk.
  – Hon försökte att stanna hemma när hon var i Uganda för att begrava min bror, barnens far. Det gick inte. Hon vågade inte.
  – Det går inte att vara i Uganda men det är ändå vårt land och det går att längta, säger Fiona.
  Hon visar en suddig bild på två män och två små barn som sitter på en trappa till ett blått hus. Den ene mannen är mycket mager och hans högra axel skjuter uppåt i en onaturlig vinkel.

”Min bror kan inte försörja dem”
  – Det är min bror Albert. Hela hans ena sida är förlamad. Det är han som Utlänningsnämnden vill ska ta ansvaret för, och försörja, Brian och Sharon. Det kan han inte, säger Fiona.
  Hon ser ledsen ut, hon är ledsen, över att hennes bror har det som han har det och för att han nästan blivit ett hånat slagträ i försöken att rädda barnen kvar i Sverige.
  Hon besökte Sharon och Brian i söndags. Hon vill inte säga var de finns.
  – Men jag kan säga, att de inte mår bra. Det är rädda, de får inte gå ut, de försöker springa upp och ner i en trappa för att få röra sig.
  Hon har ett snabbt, vackert leende som slätar ut bekymmer och ger liv i ögonen, och detta snabba leende bryter fram när hon just tänker på Brian och Sharon på väg upp och ner för den där trappen.
  – Det är inget stort ansvar att ta hand om dem och Anette, deras storasyster. Jag tänker inte så. De är min familj, jag och mamma är deras familj. Vi är en familj.
  I går var Fiona först till polisen i Borås. Där träffade hon utlänningsansvarige Anki Nilsson och polisintendenten Göran Johansson. Han säger:
  – Vi förhörde inte. Vi ville informera och samtala om att det, exempelvis, inte är nödvändigt att gömma barnen.
  Fiona Okumu:
  – Jag bad om ett skriftligt intyg på att de inte ska komma och jaga barnen. Det fick jag inte. Därför vågar jag inte ta hem dem.

400 kamrater demonstrerade
  I går demonstrerade 400 skolungdomar i Kinna mot avvisningsbeslutet.
  Tolv av dessa var där tillsammans med sin lärarinna Maj-Lis Gustafsson. Dessa tolv är Brians och Sharons klasskamrater i den förberedande klass de går i.
  Maj-Lis Gustafsson:
  – Det var så enormt att se Brian leva upp när han i oktober 1996 trodde att han skulle få stanna. Han började sin utveckling till en hel människa då.
  – Sedan slås allt sönder, omedelbart och brutalt.


Avvisningsbesluten som väckte protester - och ändrades
Gång efter gång ändras beslut att avvisa barn. Artiklar och tv-inslag, demonstrationer och protestlistor ger resultat - barnen får stanna.
  En av de frågor Aftonbladet ville ha svar på av Pierre Schori gäller det faktum att avvisningsbeslut inte sällan ändras efter en mediastorm. Tyder det på att reglerna är fel? Och vad vill han i så fall göra åt det?
  Andra exempel:
  Samson Kesete skulle 1996 avvisas efter fem år i Sverige, varav tre hos svenska fosterföräldrar. Han kom nio år gammal från inbördeskrigets Eritrea. Hans föräldrar var försvunna. Den släkting som tog honom till Sverige ljög och påstod sig vara Samsons mamma. När lögnen uppdagades placerades Samson i fosterhem i Lidköping. Avvisningsbeslutet ändrades.
  Chrisen Fernando, 11 år, skulle tillbaka till Sri Lanka och fortsätta skolan på ett språk hon varken kunde läsa eller skriva. Hon var två år när familjen kom till Sverige från Sri Lanka för ett arbete på ambassad, vilket inte kräver uppehållstillstånd. När Chrisens föräldrar blev uppsagda beslutades om avvisning. Familjen gömde sig och beslutet ändrades i december 1996.
  Jonas, en tvåårig hiv-smittad pojke från Uganda, skulle utvisas tillsammans med sin mamma, som börjat utveckla aids. Några månader efter larmet lät regeringen dem 1995 stanna av humanitära skäl.
  Magdalena, fem år, skulle avvisas efter att ha bott i Sverige på turistvisum sedan hon var baby, först hos sin farmor, sedan i svenskt fosterhem. Hennes mamma i Polen övergav henne efter födseln och pappan var kriminell och psykiskt sjuk. Nytt beslut kom som en julkkapp 1994.
  Iljirion Tahiri, en tvåårig pojke med klumpfötter, skulle avvisas till Kosovo där han garanterat inte skulle få vård. Ett år efter Aftonbladets första artikel 1993 hade en insamling bekostat operation -- och avvisningsbeslutet ändrades.
Kerstin Weigl


Läs mer - alla nyhetsartiklar ur dagens Aftonbladet: